Så var det så dags att lämna vårt lilla paradis och ta färjan till Gorontalo, och vidare till Manado och Bunaken – en resa på planerade 30-35 timmar!
Vi tog en liten båt tillsammans med den holländska familjen till Togeans ”stora båthamn”, Wakai – en resa på 2,5 timmar. Det var en väldigt trevlig båttur mellan öarna och skären i vad som egentligen var en sorts skärgård. Vi anlände Wakai, men var ganska ensamma. Vi skaffade oss lunch i form av STARK kyckling och ris, och medan vi åt, såg vi så båtar från de andra mer närliggande öarna ankomma en efter en, och rent plötsligt var det massor av ”bule”, vita personer, på kajen där vår färja skulle angöra. Runt omkring försökte ”fixers” ordna hytter till de som ville ha och i övrigt började det bli lite uppståndelse kring det hela. Informationen vi fått innan var att vi skulle försöka satsa på ”business mattress”-klassen, att den var bäst. Vi, likväl som många andra ville naturligtvis ha sådana platser och såg därmed till att vara snabba till biljettluckan på båten. Naturligtvis köpte man inte biljetterna i en kassa på land, utan av folk direkt på båten när man klev på..
Efter mycket uppståndelse och huggsexa fick vi i varje fall fatt i de eftertraktade biljetterna, för att, så fort vi kommit upp på vårt däck, insett att det ena numret i numreringen inte fanns, åtminstone inte så vi kunde hitta det, och att vi i vilket fall då inte skulle kunna sova tillsammans. Efter lite diskussioner i kaoset med ombordpersonal, reddes detta också ut och vi flyttades några madrasser bort, och tillsammans.
Däcket bestod av stolar på sidorna för sittande ekonomipassagerare men i mitten hade man byggt upp som en stor kub med ytor uppe och nere, 4 meter på bredden och nästan hela däckets längd, och på dessa låg sedan tunna madrasser som man låg på. Vi skaffade oss madrasser uppe och hade under den första delen av resan fantastisk utsikt längs med sidan av skeppet, över mer öar och skär – det blev supermysigt. Ända till de lokala frusna ekonomipassagerarna valde att stänga med kapellduk, som sedan stod och slog hela natten..
Vi var vakna några timmar. Man kunde köpa öl, och det gjorde vi, läste lite och mös, till klockan blev sisådär nio och det blev dags att försöka sova ordentligt. Ett sorts ro infann sig på hela däcken och snart slumrade vi till. Vi väcktes ett par gånger av oväsen, från duken som slog, folk som gick förbi och annat stim, innan det framåt natten började gunga, och det rejält! Som tur är, gick vågorna mot oss, vi mötte dem, och slapp i varje fall sidorullningar i någon större mängd. Det hindrade dock inte folk från att tömma magarna till höger och vänster, men Tiias, härdad som han är, och Titiin med fingrar i öronen och tänkandes bara på vackra fina tankar, ljuvligt doftande sommarängar och nybakta pajer osv, klarade sig fint!
Några gånger vaknade vi av detta, någon gång vaknade Tiias av att underlaget var hårt och att han fick byta från att ligga på sidan till att ligga på rygg igen och tvärt om, men annars sov vi ända till det började stöka – yrvakna som vi var tog det en stund att fatta att vi faktiskt redan höll på att anlöpa hamnen i Gorontalo, och att det var tid för oss att hoppa av. Tänk, vad det gör gott att man reser liggandes! Tolv timmar hade flutit förbi, utan att det hade känts jobbigt som vi hade föreställt oss innan resan började och trots vågor och alla hulkningar höger och vänster.
Vi hade kommit överens med holländarna vi åkte med till båthamnen om att vi skulle dela en bil vidare till Manado, och efter mycket strul och många om och men, kom vi så iväg på vår vidare resa.
En bit på vägen kom det fram att de inte alls skulle till Manado, utan till en annan plats lite utanför (Tomohon). Vi var allt lite irriterade på hur de hade uttryckt sig, men ännu sa de ”att det låg på vägen”. Nåja, tänkte vi och så åkte vi vidare. Lite innan frukost/ lunch-stoppet kollade vi så kartan och insåg att det inte alls ”låg på vägen”, utan snarare skulle bli en timmes extra åkning, om vi, vilket sades tydligt, ”att vi skulle ta deras destination först”. (Vi hade låtit dem fixa bilen, och vi hankade mer på). På själva lunchstoppet, inser vi att vi kompiskör med en annan bil – som enligt planerna skulle göra samma variant, först mellanstoppet och sedan Manado. Vi försökte ta upp diskussionen med förarna om att vi skulle byta bilar, så en kunde gå på ena hållet och en åt andra, men ännu utan framgång.
Detta löste sig dock till slut, för precis innan avtagsvägen till Tomohon, hade den andra bilen lyckats få sin förare att fatta vad som skulle göras, och vi packade ur vår packning och bytte bil. Vi körde rakt in i Manado, medan vi i backspegeln såg den andra bilen svänga av. Lycka!
En resa som påbörjats vid 11:00 dagen innan, kunde så få sitt avslut klockan 16:00 när vi klev av den båt vi lyckades snacka oss till en bra deal på i Manados hamn, för att komma ut till ön Bunaken, där vi ska spendera de närmsta dagarna med att ta det lugnt, slappna av, snorkla – och förhoppningsvis se mycket fiskar, och sköldpaddor!