Börjar känna som att vi upprepar oss – men även denna morgon vaknade vi tidigt. Vi hade tagit reda på att det skulle finnas ett ställe där Tiitin äntligen skulle, eventuellt, kunna köpa det där cyklopet vi letat efter i inte mindre än tre städer. Sagt och gjort, vi tog varsin ojek in till de mer centrala delarna av byn, passerade en och annan hästskjuts – ja det här är ett av de få ställena där de fortfarande kör med häst och vagn. Eller häst, det är snarare ponnyn. Men till skillnad från de ställen vi sett att man använt häst och vagn, främst för att köra runt på turister, så såg dessa hästar väldigt välmående ut, som djur man faktiskt bryr sig om att ta hand om och som också inte är för att köra runt på turister utan som lokalbefolkningen använder.
Vi kom fram till stället där affären skulle vara och där var portarna stängda. Våra förare sa dock till oss att vänta en stund, så sagt och gjort, vi hoppade av. Köpte lite frukt av tanterna som satt bredvid och väntade. Medan vi väntade så hann båda våra förare passa på att uträtta andra ärenden och/eller skjutsa andra personer. Vi diskuterade sinsemellan hur länge vi skulle våga vänta, vi hade hört flera bud kring när båten mot öarna faktiskt skulle avgå, från halv nio till halv tio, klockan var nu strax efter åtta på morgonen. Vi tittade in på några ställen bredvid vår shop, någon hade ingenting, någon hade bara en bunt snorklar som hängde i taket, men ingen hade cyklop. Båda våra ojek-förare var nu tillbaka från sina övriga ärenden, och vi började precis fundera på om det inte var värt att ge upp – när killen som ägde det stället vi skulle in på kom och öppnade butiken! Vi lät honom nätt och jämnt öppna upp, innan hade visade oss det första cyklopet han hade. Det passade perfekt! Fast pris med prislapp, okej, köp, betala och på ojeken tillbaka mot båten med det bredaste leendet på länge! Vår långa svåra resa mot ett cyklop hade löst sig!
En stund senare satt vi, efter en oplanerad transfer i och på en pickup på båten ut mot Poyalisa Island, Bomba, Togean Islands, Sulawesi, Indonesien, för resans första ö-liv! Innan vi åkt, hade vi fått en liten skriftlig notis från Poyalisas kompis på land om att vi och två andra par som vi träffat på skulle få lite förtur till bungalowerna – om det skulle visa sig Poyalisa blev fullt och andra skulle behöva åka vidare. Vi hade läst om att Poyalisa skulle ha 12 bungalower – att kalkylen var att det eventuellt kunde vara så att vi var två personer för mycket för detta på båten dit. Vi kunde inte heller veta säkert,då ön saknar både internetuppkoppling och vanlig mobiluppkoppling. Det fanns alltså inget sätt att komma i kontakt med ön och fråga..
Båtresan tog två timmar, och mitt i resan hade vi en liten flock delfiner som tittade till oss och lekte en stund med oss innan de drog vidare dit de hade tänkt från början. Väldigt trevligt!
Vi anlände så till Poyalisa och kaos rådde, med alla som ville skaffa sig en bungalow. Vi fick i alla fall lämnat fram vår lapp, och skulle så ha förturen, men ett spanskt par klämde sig emellan ytterst otrevligt, och vi hamnade till en början i en par-bungalow, alltså delad byggnad, och delad uteplats, mitt på stranden. Inte så kul – men visst. Vi var dock inte nöjda, så vi såg chansen att fråga – finns det någon annan? Inte mycket engelska, men vi kom fram till att det visst det fanns en – och vi hängde på, uppför klippan och längst bort i hörnet, med en uteplats som hängde över klippan, med kristallklart vatten under oss, grannar bara på ena sidan och ro och stillhet till tusen. Fantastiskt – vi var otroligt glada – det var det perfekta boendet för oss. Det kunde inte ha blivit bättre!
Vår bungalow bestod av ett grovt timrat rum med en säng i mitten, flätat bambutak, en uteplats framåt mot ön, och en uteplats på baksidan med utsikt mot det öppna havet (där vi kan se stim av småfisk, större fiskar och barracudor simma förbi). Vi hade egen toalett/badrum, en sk. bak mandi, ståtoalett och ett uppmurat kar med vatten som man tvättade sig med och duschade i med hjälp av en skopa. Varmvatten? Knappast! El? Mellan solnedgång och någon gång på natten när den sista gick och lade sig. Telefon? Som sagt inte, och därmed inte heller internet. Det var verkligen det enkla livet, vi slapp åtminstone bära vattnet själv!
Vi packade upp, fann oss tillrätta, slappade, solade lite, läste lite, bara njöt av att vi skulle kunna slappna av i flera dagar, snorkla lite, bada lite och bara ha det bra!
Vi fick lunch – grillad fisk, ris och någon curry – standardreceptet på mat på ön skulle det visa sig, tog en öl, njöt, fick lite snacks framåt solnedgången i form av en sorts klimp med kokosfyllning, och framåt sju var det middag. Fiskaren hade tittat förbi tidigare på dagen med färska humrar som vi köpte på oss för ca 60 kronor styck och som köket tillagade åt oss med bravur! De var saftiga, smakrika och helt fantastiska! MUMS!
Det blev som alltid här en relativ tidig sänggång och vi somnade gott.