Vi tog det lugnt denna morgon och kände ingen stress alls att ta oss iväg – även om vi visste precis vad vi ville. Vi insåg, att vi hamnat tillbaka på någon sorts off-beat pancake trail igen – när vår hotellkvinna frågade om ”Frukost? Jatack! Kaffe/te? Kaffe tack, och försvann sedan igen, för att snart nog återkomma med kaffe och bananpannkaka. Aldrig skulle en nasi goreng smaka bättre en morgon, tyckte Tiias – men mer otippat – Tiitin höll med!
Vi åt i alla fall upp och hyrde sedan en scooter för dagen, halvautomatisk, för 60 kronor inklusive bensin. Tack och lov fick vi en karta också att ta med oss, för att hitta till vattenfallet, sjöstranden och byarna omkring.
På med hjälmar (viktigt!) och så gav vi oss iväg, över bron, över floden och iväg, Ja, kartan var ju inte riktigt skalenlig, inte riktigt detaljerad, men vi körde på, hälsade hejvilt till höger och vänster och kände den svala bergsluften rusa mot oss. Över risfält, genom byar. Vägarna kantade av små söta hus med vita staket – det var nog också säsong för att ommålning för vid var o vart annat hus satt personer på pallar och målade om sina staket, vita och fina. En annan sak som det är säsong för är nejlikor – utanför husen, precis som i Vietnam med kaffet, låg nejlikor på tork – som det doftade när vi susade förbi! Det var en fantastisk liten tur som vi njöt av fulla drag – dock blev vi omkörda på löpande band, vi var ju ute och söndagskörde som andra pensionärer, eller nej, pensionärerna – de körde om oss de också och tutade och vinkade med sina stora, tandlösa, leenden.
Efter en tur som kändes längre än vad den säkert var så kom vi så fram till platsen som var markerad på kartan som den plats som vi skulle lämna vår moppe vid. Det stod t.o.m klart och tydligt – moped parkering. Vi betalade en liten avgift vid ett bås och fortsatte upp in i regnskogen genom en delvis cementerad liten stig. Regnskogen tornade redan där upp sig över oss, längs bergsidan, och till en början var vattenfallen snarare en fors. Men sedan tornade det upp sig så vansinnigt magnifikt över oss, över klippor – svårt att beskriva det, men det var fantastiskt! Kraften var stor, vi var lite oroliga att det skulle vara mesigt så här i torrperiod, men av den syntes inte mycket. Vi klättade längs trapporna till de tog slut, och begrundade därifrån det magnifika höga fallet en lång stund. Vi blev dock upphunna av de enda andra turisterna där och då, vars guide tyckte vi skulle klättra vidare, med hjälp av rötter, stenar och allt annat som kunde bli stöd eller fotställen. Sista biten fick vi nästan dra oss uppför – till den grad att vi funderade över hur vi skulle ta oss ner igen!
Även uppifrån var fallet supermagnifikt – vi fick gåshud ännu en gång. Ljudet, som ökat i intensitet under hela vår klättring hade vid det stora fallet ökat till ett örönbedövande dån, son kändes in i kroppen, ända in till märgen. Mäktigt!
Vi halkade neråt längs rötterna igen, hela tiden tittandes uppåt och neråt – beundrandes det vackra vattenfallet. Vi enades om att de isländska vattenfallen fått konkurrens! På väg ner begrundade Tiias sina alternativ, skulle han ta sig ner samma väg han kom upp, eller skulle han ta sig ner på den numera överforsade före detta trappan? Tiias sa ”det här får bli mitt bad” och så började han försiktigt ta sig neråt. Kraften i forsen tvingade honom att hålla i sig ordentligt i räcket men annars var det bara att ta sig neråt, blöt, lite kall men glad så fick Tiias så torr mark under fötterna. Vi fortsatte att gå tillbaka under sakta gemak, kikade efter fiskar i vattnet, försökte fotografera fjärilar och bara njöt av den omkringliggande miljön.
Tillbaka vid båset där vi betalat vårt lilla inträde så sålde de på oss att vi borde äta lunch där också, sagt och gjort, klockan hade ändå hunnit bli en stund efter lunch, satte vi oss ned och åt en Mi Goreng (stekta nudlar med grönsaker) Mi Kuah ( nudelsoppa) och fortsatte njuta av den omkringliggande miljön och naturlivet. Mätta o belåtna tog vi mopeden tillbaka igen, siktade på nåt som vår hotell ägarinna hade beskrivit som ett ”trasigt hus med vacker utsikt över risfälten och Tentena”. På vägen fick vi dock ytterligare ett stopp vid stadens marknad och det märktes onekligen att vi var lite mer utanför de vanliga turist marknaderna – då denna var mer inriktad på t.ex. mat, så som kryddor, grönsaker, palmsocker, husgeråd, kycklingar (både levande och döda) – vi såg tom maskinen slaktaren använde för att plocka dem. Den såg ut som en stor färskpotatisskalarmaskin. Lite vatten och ett par kycklingar med fjädrar stoppades in, och ut kom perfekt plockade kycklingar. Förbi kycklingarna var vi uppenbarligen på slaktgatan, vi såg tom griskött ligga uppe till försäljning (det finns en stor kristen befolkning i stan) men också flygande hundar. Kropparna låg på ett ställe, med pälsen avbränd med med de svedda tungorna som stack ut mellan de sylvassa tänderna. När vi kom, stod de och brände av vingarna också – tydligen kan man äta de också.
Vi åkte sedan genom staden igen – och ut till en fantastisk utsiktspunkt – det låg ett kafe där, men tyvärr var det stängt när vi kom dit, men vi såg staden, risfälten och floden i bakgrunden. Sådär picture perfect för hur man ser en dalgång i ett risproducerande land.
Det fick avsluta dagen – förutom ett oplanerat stopp, där några bybor höll på att flå en fyra meter lång anakonda, något vi aldrig trodde att vi skulle få se. Tyvärr pratade de inte engelska, så vi kunde inte konversera kring ormen och dess syfte.
Vi handlade på oss lite snacks, och avslutade så kvällen på vår loftgångsbalkong.