Vi gav oss av från Pare Pare, efter mycket möda. Vi fick besked om att det skulle gå en buss klockan ett, och vi blev satta utanför den närliggande resebyrån. Bra tänkte vi, då är vi framme i lagom tid. Klockan blev ett, halv-två, två, ingen buss. Ingen pratade heller engelska så att vi kunde förstå vad som hänt. Vi försökte prata med hotellet som hjälp oss, men blev inte kloka på vad de menade. Först vid halv-tre går Tiias in med Google Translate på telefonen, och skriver sina frågor. Just då blir det fart vid resebyrån, och in på hotellet stormar en kille som vill att Tiias ska gå ut igen, nu ska vi åka. Sagt och gjort, vi blir inslängda i en till Kijang (andra på två dagar) och åker iväg. Bortsett från en stund på mitten där en tant hakade på, hade vi hela Kijangen som en privat taxi i fyra timmar, inklusive hela vägen upp till hotellet vi bokat. På kvällen, efter mörkrets inbrott kom vi så fram till Rantepao och kunde checka in på detta, ett gammalt resorthotell som å ena sidan sett sina bästa dagar, å andra sidan egentligen är ganska mysigt.
Vår middag blev på hotellet, fisk i en speciell lokal svartbönsås respektive sate ayam (grillade kycklingspett, andra på denna resa! Den är oftast en given succé, som middag/snack/frukost/lunch/när-som-helst-däremella n-och-efter) och en svindyr (3x normalpris, över 60 svenska kronor för en 66cl flaska) Bintang-öl. Detta var det sista vi gjorde innan vi trillade i säng och somnade gott.
Efter en frukost (ett slutgiltigt försök för Tiias att sparka igång den hittills försvunna aptiten genom att äta mer än han egentligen ville) ordnade vi så med vidaretransport och – dagens plan, en bil med guide till Tana Toraja, området vi kommit till och som är känt för sina hus, sina begravningsritualer och sina gravar. Efter som vi inte var så sugna på begravningsritualerna, där en stor del var ritualslakt av bufflar och grisar – och hela grejen med att frivilligt besöka – turista en begravning var det naturen runt omkring i bergen, de speciella taken på deras hus och gravarna som skulle bli höjdpunkterna för dagen.
Efter att vi fått tag på en gudie, beslutat att vi fick nog gå med på det överpriset som denne begärt, ca 600 svenska kronor för en heldag med bil, bensin och chaufför åkte vi så iväg.
Vi skulle säkerligen kunna skriva en hel novell om dagen men något kortfattat kan man säga att vi åkt upp och ned, genom, över, (dock inte under) ett fantastiskt landskap. Risterasserna har varit med hela tiden, från nyskördat nere i dalen till nysått uppe högt i bergen. Vi har antagligen skrivit det förut, men det är otroligt vilka olika nyanser av grönt det finns!
Vi har stannat till i byar och tittat på de traditionella husen, som är otroligt svåra att beskriva, tänk er alpstugor fast med tak som har en siluett, från sidan, som en båt eller som hornen på de bufflar som kantar vägarna här i området. Bufflar kommer i olika färger och former, ju större buffel och större horn, desto mer pengar är den värd och mest värd av allt är den buffel som har vita inslag, eller helt albino som kan inbringa flera tusen dollar! Och som de sköter om sina bufflar, de badar dem, t.o.m med två och borste, byter betesmarknad, matar dem med nyskördat grönt gräs osv. Dessa bufflar har flera funktioner, alla kretsande kring begravningsceremonierna – de används bland annat för ”bullfighting” ( buffel-kamp) under ceremonierna och vissa offras även för begravningsceremonierna. Hornen sätter men sedan på sina hus och/eller gravar, ju fler horn, desto mer förmögen familj. Skinnet använder och/eller säljer man och köttet används dels för att ge mat till alla personer som medverkar under begravningsceremonin ( som varar i flera dagar ibland) men även för att skänkas till resterande personer i sin by. Vår gudie har bett chauffören stanna bilen flertalet gånger för att han tyckt vi ska titta och fotografera någon buffel.
Tillbaka till husen – det finns två varianter, dels de stora; ”tongkonan”, som man bor i, och sedan en mindre variant som är renodlade rislador, och kallas därefter. De står på styltor av kärnvirke eller modern betong, ovanför styltorna har man en eller ett par våningar som man använder som boende/rislada. Och ovanför dessa är de buffehornsformade/båtformade taken. Väggarna är smyckade med svart, rött, gult och vitt. Svart för sorgen, rött för blodet i människan, buffeln, grisen och tuppen, vitt är för benen och riset, och gult för solen. Detta är målat i sirliga mönster och motiv – ofta samma traditionella motiv. Ovanför huvudgaveln hänger man ett ur trä utkarvat tjurhuvud – som trofé över den offrade buffeln. Ju mer vitt, desto dyrare tjur, desto mäktigare var den döde eller mer status fick han eller hon med sig i graven.
Torajerna begraver sina döda i stora stenar/klippstenar, inte en stensidan utan mer en fristående stor stor sten. Ur stenen/klippan hugger stenhuggare ut gravkammare. Åter igen påverkar hur rik man är, vilket status man får i döden. Ju större gravkammare, desto större kostnad och status. Graven stängs sedan med en fyrkantig dörr, som ofta har ett motiv och/eller en avbildning och namn på den eller de döda som finns innanför, de äldre gravarna har även buffelhorn utanpå.
Vissa av gravarna har även små statyer huggna ur sten/trä utanför, som på små balkonger. Detta har dock blivit ovanligt i området då dessa tydligen har försvunnit för ofta.
Vi har också sett barngravar. Alla barn som inte hunnit få tänder ( fråga inte varför dessa begravs i träd, för vi fick inget bra svar av guiden, tyvärr), begravs i två olika typer av träd, träd med vit sav. (fråga inte oss heller varför de ska vara vit sav, för det kunde guiden tyvärr inte heller svara på) – dessa gravar huggs ut ur stammarna på de stora tjocka träden och rymmer bara en bebis. Det trädet vi besökte var ”hem” åt fyra små bebisar.
Om vi inte sagt det tidigare och om ni inte förstått det så kretsar mycket av livet i denna region snarare runt döden än runt livet – rätt så annorlunda gentemot vår kultur där hemma. Ytterligare en sak som visar hur förmögen eller inte personen som dött är, är huruvida denna har uthuggna megalit stenar. Dessa stenar placeras inte vid graven utan vid platsen där begravningsceremonin skett. ( som en mycket mindre kyrkogård med megalit stenar).
Mitt i döden och gravarna svängde vi så upp i en by med tonkenan-hus, där massor av människor samlats – det visade sig att det var dags för veckans traditionsenliga tuppfäktning. Medan vi gick runt och hälsade på folk, tittade på jippon omkring, med olika varianter på tärningsspel om pengar, såg vi vår guide syna en vit tupp, fundera lite och sedan hitta bookmakern för att lägga ett bet. Kort därefter började tuppfäktningen med att de snörade på långa knivblad på tupparna, innan folk drog sig samman i en tät ring runt och fajten kunde börja. Vi ville inte se det hela, så vi lät oss falla bakåt, medan fajten pågick under några minuter – innan ringen av människor delade upp sig, och bookmakern började sprida pengar omkring sig till vinnarna. Vit tupp vann – och, insåg vi, alltså hade vår guide vunnit pengar.. Med detta lämnade vi byn igen.
Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk dag, man kan se det som att vår motorcykeltur i Vietnam har fått konkurrens, det var en underbar upplevelse med väldigt speciella inslag, denna tur på resan känns ungefär likadan. Vi känner oss lyckligt lottade. Vi har fått sett några fantastiska vyer, såna som man bara ser i guideböcker och på TV dokumentärer. Vi har snirklat oss fram på vägar smala som kostigar, backat för att vi fått möte, vinkat och ropat hej till leende lokalbefolkning. Om och om igen stannat bilen bara för att ta in och fotografera den vackra utsikten. Som Tiias uttryckte det – ”Det här ska jag mana fram ur minnet en av de där tunga dagarna, det här gör allt så mycket mer värt”.
Vi avslutar vår dag med några glas rött vin ( medtaget från cph), och ett par matcher kort medan vi reflekterar tillbaka på den dag vi upplevt.