Dag två makassar
Vi klev upp tidigt, såsom man absolut måste göra här i Indonesien om man inte vill missa hälften av det dagsljus som är. Vi är i samma tidszon som Kuala Lumpur till exempel, men är nästan två förväntade tidszoner väster om densamma – det bådar för ljusa tidiga morgonar och tidigt becksvarta kvällar.
Vi knatade iväg och såg Makassars kanske enda riktiga sevärdhet, Fort Rotterdam, byggt av holländarna under sin tid här. Eftersom vi är europeér, tycker vi inte det såg så värst speciellt ut – men i relation till omgivningen – och för en asiatisk turist, måste det vara betydligt mer spännande!
Vi hade också kollat i gula sidorna att det faktiskt skulle finnas ett kontor som hörde till en dykshopskedja i stan, och efter att ha konsulterat hotellpersonalens Google Maps kom vi fram till att de skulle ligga ca 4 kilometer från vårt hotell – perfekt för en promenad tyckte vi och gav oss iväg. Länge gick vi längs hamnen, hälsade på stuvarna och annat löst folk som rörde sig i trakterna runt den. Vi vek sedan ner av vägen, förbi den militära hamnen in till ett litet samhälle i samhället, som inte alls liknade det Makassar vi sett hittills. Vi köpte dricka inne på en kooperativt ägt litet snabbköp där personalen tog bilder, tillsammans med oss. Populära var vi allt. Vi fortsatte ner, frågandes om dykshopen hela vägen mot där den borde ligga. De flesta visste inget om den (vilket i i och för sig inte heller hade väntat oss) men en kille pekade mot den riktning vi tyckte var korrekt, nämnde namnet på stället och nickade. Vi fortsatte gå, och gå, hela tiden under mestadels positiv uppmärksamhet, även om vi hade följe med en rickshaw-förare som antagligen trodde han skulle kunna klämma oss på pengar (eller bara var så nyfiken på oss att han ville ha oss som kund, vi kunde faktiskt i detta fall inte riktigt bestämma oss för vilket)
Efter ytterligare turer, många misslyckade förfrågningar, och efter att ha provat ett par olika faktiskt cyklop hos en skrothandlare, gav vi upp och tog en motorcykeldriven rickshaw hem till hotellet, checkade ut och begav oss via två olika bemo/delad minibuss, (ungefär som dolmus i turkiet eller jeepneys i Filippinerna) till busstationen .
Väl på busstationen var det stiltje, nästan inga människor, fåtalet bussar (som mest verkade servas) och således inte speciellt mycket liv. Inte heller så att vi kände att det skulle gå en buss snart, än mindre åt vår riktning. Och vi hade börjat bli varse att engelskakunskaperna i landet inte är sådär omfattande, så vi kunde inte räkna med omfattande information om läget. Men, som man säger, det var bara att gilla just läget och försöka ta sig vidare. Vi började prata med vad vi till en början inte kunde förstå om de ville köra oss som taxi, eller om de skulle bli Kijang (som en fyrhjulig ”SUV”, med sju-nio sittplatser och som man kan vinka in. De var lite konstiga och trodde väl absolut på att de skulle kunna göra sig en hacka på oss turister, men till slut skrev vi ner allt i ett ”kontrakt” på papper och tog i hand på det. I vilket fall som helst kom vi överens om ett pris (150 tusen) för oss båda, som vi säkert blev rånade på, men som kändes rimligt från vår sida. (150000= 85 SEK) för de 3 timmarna till Pare Pare, vårt nästa stopp. Chauffören hann inte mer än ut från busstationen förrän han började ropa efter kunder, och snart var bilen fullpackad med människor..
Vi färdades länge längs urbana miljöer, men ju längre från Makassar vi kom, desto mer bredde risfälten, som är i skördetid ut sig, och vi såg även fiskodlingar där riset redan var skördat.
Vi anlände till Pare Pare på eftermiddagen, och trötta som vi fortfarande var, satsade vi på ett Lonely Planet-ställe – som till vår (sedermera) lycka var fullt, för runt hörnet hittade vi ett ganska nyöppnat lite hotell som för 200 SEK natten hade fräscha ljusa rum, ett fint badrum, internet, AC, frukost och en BALKONG att sitta på som vette mot ett träd med flygande hundar.