Vi boardade så vår flight till Jakarta, och somnade nästan omedelbart. Yrvakna fick vi vinka till oss flygvärdinnan för att vi skulle få mat, de hade redan passerat oss.
Ut ur planet, och bort till disken för visumansökan. Vi betalade i en lucka – inte 25 dollar som det varit tidigare, utan sedan några veckor tar man 35 dollar – INTE delbart med 50 längre. Såklart såg de till att ge tillbaka i Rupiah, trots att vi var envisa; ”Rupiah?”, ”Dollar please”, ”Rupiah (nickar leende)”, ”No, dollar please”, ”Yes, rupiah (lämnar leende över växeln)”. Redan där fick vi smaka på indonesiernas enorma leenden, i alla situationer.
Vidare till själva visumkön och; den stod tvär-still. Stort systemfel. Halleluja, ännu mer otur. Vi stod i alla fall nästan längst fram i kön. Den blev lång efter oss…
Nu skulle vi ta den shuttle som vi ringt från Singapore och beställt. Och vi letade, och letade, och letade. Och hittade den inte. Efter en bra stund insåg vi att det var dags att bara ta en taxi och reda ut det hela senare. Åter igen strul, nu var vi ganska trötta på det. Vi fick i alla fall checka in på vårt rum, nöjda med att äntligen kommit fram.
Vi ville nu bara ha en dusch, och en öl utomhus i värmen. Duschen löste sig snabbt, ölen insåg vi inte skulle vara något problem, men utomhus? Nej, ALLT, t.o.m. poolen var inomhus! Vi tänkte då att vi skulle skaffa oss det där cyklopet som Titiin skulle ha, då hennes förra två var trasiga, och som var dagsprojektet för vår tilltänkta dag i Jakarta – men, då vi nu var sena, skulle vi inte hinna och orka åka in till stan (2-3h tor).
Det slutade med att vi stannade inomhus, drack drinkar, öl och åt superstark Thai (fel land, javisst, men alternativet var hamburgare och pizza). Slut på dag ett som blev dag noll.