Morgon igen, och det blev så dags att återvända till ännu en flygplats.. Kuchings fräscha moderna som vi sprang igenom på väg hit för ett par dagar sedan. Tog en tidig taxi för att vara i tid, och kanske få lite frukost i oss (ingen flygmat på denna flight inte..) Vi fick checkat in supersnabbt, och bagaget var faktiskt lättare nu än det varit när vi flög in (trots all shopping)! Vidare fick vi mat i magen – och sedan var vi tidiga. Vi missade dock att växla pengar här – vilket vi skulle få erfara, var ett misstag!
Flyget flög så i tid, och ett par timmar senare landade vi på Penang. Ut och in i ankomsthallen där våra mål var att; växla pengar samt undersöka möjligheten för buss in till Georgetown. Första målet gick åt pipan, ingen bank eller växlingkontor i sikte, däremot fick vi information om att det fanns bussar in till Georgetown och blev pekade till en hållplats. Där fick vi vidare information om att vi just missat bussen och att nästa skulle dröja en halvtimme. Nåja, det stämde ju inte riktigt. Kanske var det något annat han svarade på (hur lång tid bussen tar eller något, konstiga svar på våra frågor har vi fått lite då och då under hela denna resa), för bara tio minuter senare dyker vår buss upp och vi hoppar på. Vi hamnar här tillsammans med en holländare vid namn Jasper, och guideboks-lösa som vi var tog vi varje chans att bli bundis med en guideboks-ägare, såsom Jasper, som just stod och bläddrade i Lonely Planet. Vi hakade på honom – han visste ungefär vart man skulle, och han hade bokat in sig på ett hostel. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att få ett rum i trakten, och efter att Tiias tagit en lång promenad i hotellrum, och endast förkastat ett skitigt, klaustrofobiskt dubbelrum stod vi fortfarande utan rum. Det visade sig dock att det fanns just två lediga sovsals-”kapslar” (tänk Tokyo-hotell), alltså ett krypin med en madrass, en lampa och ett tre väggar/ ett draperi att skydda mot resten av de sovande i samma sal.
Det slutade med att även vi bokade in oss på detta boende, så där var vi, för första gången med en sovsalssängplats (dock också enda gången vi har stött på ett kapselhotell).
Lyckliga över att veta var vi skulle sova den natten gav vi oss så ut för att insupa staden i Jaspers sällskap. Det blev en promenad genom de vackra, färgglada, om än förfallna Penang-husen som ligger på UNESCOS världsarvslista.
Vi fann vår allra största behållning när vi hittade ett matstånd med Sri Lankesiska snacks, sådana som vi kunde köpa på tågen på Sri Lanka. Vi fyllde en påse med olika mumsigheter och knatade vidare.
Äntligen fick vi så växlat pengar, det hade verkligen blivit knapert vid det här laget – de sista pengarna gick till de Sri Lankesiska godsakerna och det var på håret till att bli kris.
Vi stannade så till för lunch precis vid en av kändheterna, den stora runda höga byggnaden och Christine såg en annan där som käkade vad hon trodde var glass. Sagt och gjort, hon beställde in ”glassen”. Jodå, längst upp var det en kula chokladglass men under den.. Is smaksatt med root beer (jenka-tuggummi), majskorn, röda bönor och något svart slemmigt som såg lite ut som bandspaghetti. Tydligen något man gillar i denna änden av världen, men efter att alla hade smakat av allt lämnade vi ”glassen” till sitt öde och begav oss vidare.
Långsamt drog vi oss så tillbaka till hostelet för att ta hand om vår hygien lite och ta det lite lugnt innan det var dags för middag igen. Vi satte oss på loftgången utanför sovsalen och snart hade inte bara en aussiekille anslutit utan även en tjej från Vietnam/Singapore anslutit. Vi, Jasper och aussien drog ut och åt tillsammans, och vi hamnade på ett indiskt ställe som serverade oss den bästa tandoorin på mycket länge, kanske någonsin. Vi var ju trots allt i Little India. Dock fattades ölen på det stället, så nästa naturliga stopp var ju naturligtvis – en pub!
Sagt och gjort, vi styrde kosan mot en sådan, men på vägen dit sprang vi på vietnamesiskan igen, och hon var inte främmande att hänga på så snart landade vi på ett ställe där de serverade Chang beer, och vi hoppades att det skulle vara den riktiga thailändska versionen (med tanke på hur nära den thailändska gränsen vi var, men tyvärr, det var det inte. Tiias tyckte dock att den var något i mitten, inte den äkta thailändska, men inte den bedrövliga de säljer i Sverige.
Hem igen efter ett par öl, redo för första natten i kapselhotellet. Väl tillbaka insåg vi snabbt att det fanns gott om plats för oss båda i en kapsel, så det slutade med att den ena fick agera lagring av packningen och den andra delades av oss båda. Bortkastade pengar att hyra två kapslar!