Ja, Tiias han däckade av insektssprejen igår och vaknade därför tidigt, vid femtiden idag. Dock efter en väldigt god natts sömn!
Något senare, när även Tiitin hade vaknat drog vi oss ner till frukosten, som bestod av… ris(!), friterad kyckling (!!) och wokade grönsaker (!!!). Nåja, det fanns klassiskt tråkigt rostebröd ála utlandet också, men ingen brödrost.
Uppätna, utcheckade och färdiga fattade vi ett beslut. Angående hur långt det skulle vara, där gick meningarna isär. 7km, en mil, långt mer än en mil, taxi skulle man ta i alla fall. Nåja något av det är det väl tänkte vi och knatade iväg.
Tiitin hade redan igår sagt något om översvämningar, ”att den här staden säkert är en sådan som blir översvämmad”, och nog fick hon rätt. Vi hann inte mycket mer än iväg innan vi på lite håll såg att det blev trafikstockning, och vi undrade vad som hänt. En stund senare stod vi till knäna högt i vatten, och undrade inte längre varför det var trafikstockning! Vi vadade bestämt vidare till det efter en stund blev lite högre och därmed lite torrare.
Redan från det att vi lämnade vårt hotell började människor runt om kring oss ropa till oss. Vi besitter ju fortfarande stora underhållningsvärde hos lokalbefolkningen och det dröjde inte länge förrän vi hade träningsvärk i både vader och smilband, och orden ”Hello mister! How are you?” ringde i öronen på oss. Folk vände sig om med stora leenden och vinkade på oss, och barn stirrade storögt tillbaka till oss. Några signalerade om hur lång Tiias är, något som blir extra påtagligt här i Asien. Alla vände sig om och tittade på de promenerande utlänningarna. Är man kändis så är man!
Kartan var lite sisådär, men vi fortsatte knata på, stärkta av våra medmänniskors glada tillrop. Efter lite förvirring nådde vi en färja som tog oss över floden som delar Pontianak i två (tänk utsliten Fårö-färja, för er som har åkt den) och promenaden fortsatte, förbi garverier, oljedepåer, polishögkvarteret och översvämmade bostadsområden.
Hur som helst, när vi nästan hade börjat misströsta, Tiias hade fått skavsår på fötterna och vattnet var på upphällning nådde vi så monumentet. Det består av en kupol med en spira som visar ekvatorlinjen, och därinne stod så den ursprungliga spiran. Vi roade oss med att ta en massa bilder, än här än där – och framför allt en pussbild där vi står på varsin sida om jorden!
En stund senare var vi nöjda med ekvator-lekandet och vi gav oss hemåt i buss, eller ”buss” kanske man ska säga. Det var en liten flakbil med tak som Tiias näppeligen kunde vika ihop sig dubbel för att komma in i. Fram till färjan gick den första – över och in i en ny ”buss”, bara för att inse att den inte gick dit vi skulle i alla fall (vi försökte signalera, men det fick inte tillräckligt. Fram till en ny som försökte blåsa oss rejält – men den gick vi inte på. 20000 blev 10000 som sedan blev mer rimliga 5000 (som vi förstod borde vara ungefärligt rätt pris på sträckan).
Innan vi åkte till flygplatsen fick vi så ett litet dopp i poolen på hotellet (första hittills) och sedan flygplats… där vi blev försenade; inte på grund av dimma, eller snö, eller, eller tekniska problem.. utan på grund av, ja var är vi.. ”Det är inte en regnskog om det inte regnar”. Det regnade så mycket så att vi blev en timme sena från Pontianak.
Kvällen i Kuching har spenderats med att leta hotell, få lite satay och lite mee i magen och sedan i säng igen, de två stackars turisterna är trötta! Och det regnar ju förresten en hel del.., säger vi och upprepar mantrat; ”Det hade inte varit regnskog…”. Med det säger vi godnatt och; over and out från Malaysia!