En slö dag, dagen efter ALLT!
Denna dag fick vara en liten dagen efter, utan en droppe alkohol. Berusningen igår bestod endast av orangutanger, näsapor och alla de andra djur vi såg i regnskogen! Vi vaknade tidigt även denna morgon, men dock efter en natt med fullständigt ordentlig sömn – första sedan vi lämnade Sverige. Natten lugnade ner sig lagom till vi gick och lade oss, eller ja, lugn och lugn. Djur, fåglar, båtar, insekter, floden, vinden, ja allt i vanlig ordning i regnskogen..
Vi fick frukost på däck som vanligt, och solen sken på oss, så vi har bägge fått lite färg idag. Vi satt sedan uppe på däck och tog det lugnt, medan vi i sakta mak åkte nerför floden – fram tills vi plötsligt såg något som rörde sig i palmerna som kantade floden just där. Orangutang – en helt vild orangutang satt och käkade frukost mitt framför våra ögon! Vi hann dock inte stanna helt, så den fick mumsa vidare på sin frukost i lugn och ro.
Vi började känna av vemodet att vi var på väg tillbaka, och att vårt orangutangskådande skulle ta slut, men samtidigt kände vi lika mycket att om vår resa skulle vara slut i denna stund, skulle vi ändå tycka att vi haft en fantastisk resa, och att vi hade varit nöjda med den. Detta på tre av våra sexton dagar iväg!
Det var Söndag och ledig dag, så även Indonesierna gav sig ut på floden på endagsutflykter. Deras första attraktion – Vi! Vi har blivit filmade, fotade, vi har träningsvärk i handleden efter allt vinkande (hur GÖR egentligen kungligheterna?), och vi kände oss helt enkelt lika populära som orangutangerna. Undrar om vi borde ta ut kameraavgift? (Det kostar ju pengar att gå på Zoo?)
Inte långt senare råkade vi ut för en annan klotok, som hade drabbats av motorproblem, och goda samariter som vårt båtfolk var slutade det med att vi tog den på släp. Så där kommer vi, två båtar tillsammans, sida vid sida längs med den inte allt för breda floden, puttrandes sakta mot hamn.
Strax innan hamn delade vi ut de julklappar vi hade med oss från Sverige, små snöglober med tomtar och snögubbar i, och vilken succé de gjorde! Vuxna människor satt sedan och skakade dem resten av resan. De såg ut som barn!
Hur som helst nådde vi hamnen, och efter tre dagars utfodring på båten var vi naturligtvis hungriga! Vi bad då Eddy att ta med oss till en lokal restaurang, en liten buffé-restaurang där man först lade upp ris och sedan tog man för sig av de currys och annat som fanns att erbjuda. Lite thai, lite indiskt över maten, och jäkligt gott. 20 hutlösa kronor för oss båda, inklusive en citronjuice till Eddy. Skandal!
Sedan var det dags att bege sig till flygplatsen för att flyga vidare. Vi sa tack och hej till Eddy och flög vidare till Pontianak, dock även denna resa med en mellanlandning ( utan att byta flyg). Flygplanet var av större modell propeller-plan och turbulensen var inte alltid snäll mot planet, men fram kom vi. Utan att egentligen ha någon större koll på Pontianak, för konstigt nog står de inget om det i våra guideböcker, så tog vi fixade vi adress och taxi till ett hotell, där vi efter en del teckenspråk fick ett rum. Efter en tids surfande och tittande på TV gick vi ut för att skaffa oss lite i mat i magen. Vi behövde inte gå långt, mitt över gatan finns det ett litet street food ställe där vi med hjälp av pekande och andra gäster lyckades beställa in satay och ris som vi åt under uppsikten av hungriga katter ( som har ytterst liten eller ingen svans!). Tillbaka på rummet insåg vi att vi inte var ensamma i rummet – hela rummet var översållat av kackerlackor… ner för att be om insektsspray. Kom en kille och sprejade rummet så pass att vi nu ligger med AC:n på högsta och ändå med sjalar över mun och näsa… Nåväl en hel armé kackerlackor senare.
Nu är det dags att sova, eller ja Tiias snarkar redan här brevid.
Over-and-out