Julafton, i dubbel, trippel, ja, nånting bemärkelse var det idag! I detta nu sitter ni och tittar på Kalle Anka och hans vänner som firar jul. Vi summerar dagen, som har varit alldeles fantastisk! Och precis som vi skrev tidigare, kommer denna dag, dessa dagarna vara det som definierar hela resan.
Vi avslutade vår frukost längs floden och puttrade vidare mot första stoppet för dagen, en utfodringspunkt för orangutangerna, Och till skillnad från igår hade vi strålande sol och massvis med hopp om att se aporna – och så som vi blev belönade!
Vi gick stigen ner till orangutang-plattformen, vi var lite tidiga, för att kunna se när orangutangerna skulle dyka upp genom skogen. Trots detta dröjde det inte alls länge innan en hona med en unge på magen klättrade fram uppe i trädkronorna och steg för steg klättrade hon ner mot plattformen. Innan hon hann hela vägen ner, kunde man vända sig om – och där var en ung hane som var lika hungrig han. Det är svårt att förklara hur de graciöst, men med gott om tyngd, använde tyngdlagen för att ta sig fram mellan träden, framförallt de lite spädare grenarna, som genom att ge vika lät dem fjädra framåt i en maklig takt. Det var otroligt fascinerande – och vid det här laget var vi båda alldeles till oss av spänning, fascination och en otrolig eufori över hela situationen. Att se vilda/halv-vilda orangutanger ute i det fria bara enstaka meter från oss, utan staket eller annan avgränsning (om man inte räknar ett rep som visade den meterns avstånd man skulle hålla till aporna) var helt makalöst.
Medan vi människor höll oss till avgränsningarna, kan man inte säga detsamma om orangutangerna – de svingade sig runt oss, klättrade ner för träden och plockade upp frukt från marken, precis intill oss, man fick verkligen kämpa emot för att inte sträcka ut handen och röra dem!
Efter en stund gick Tiitin undan en sväng och ställde sig och pratade en sväng med vår guide, och fick lite vatten. Hur som helst stod hon med ryggen emot det närmsta trädet (vi pratar decimetrar). Under tiden, utan att hon märker det har en orangutang klättrat ner för trädet. Vår guide Eddy ber Tiitin att vända sig om – och det ansiktsuttrycket var verkligen obetalbart! En blandning av förvåning, rädsla, glädje, förtjusning, allt på samma gång när hon står öga mot öga med orangutangen! Obetalbart!
Efter en lång stund verkade aporna tycka att det var dags att röra sig vidare, tillbaka djupare in i skogen, och bort från människorna, så vi återvände till båten igen där vi fick coca cola och cassavachips, och vi puttrade vidare.
På vägen vidare såg vi fler näsapor, fler makaker och Tiitin fick även en kanonbild på en gul kungsfiskare, som ska bli superintressant att se i större format. Vi bytte även ström, så vi gick från det skitiga vattnet i huvudströmmen (lattefärgat) till det rena vattnet i sidoströmmen – som ändå var mer svart (lite likt coca cola, men man hade sikt). Och effekten där blev makalös, det bröt så tydligt, med skarpa kanter.
Ett tag senare var vi så på plats för dagens andra orangutang-skådning. Nu var vi på den äldsta forskningsstationen i området, byggd för över 40 år sedan. Vi hinner inte mer än lägga till när den första apan kommer nära. Den rör sig längs med bryggan, och ut längs stranden, och är bara ett par meter ifrån oss som ligger förtöjda just längs stranden. Den, som inte kan simma tar sig så ut så långt det gick längs en pinne som sträckte sig ut från stranden, så långt så att Tiitin var beredd att hoppa i och utföra livräddning på den om den trillade i.
Den underhöll oss en lång stund i sin jakt efter saker som sakta rann längs strömmen, och när han tappade intresset nära oss, dök en ”monitor lizard” (typ som en varan) innan det var dags för oss att gå av båten och in mot stationen. Vi hann inte gå långt, innan vi möttes av ytterligare en orangutang som rörde sig på låg höjd och var nyfiken på oss. Mitt emot henne, tvärs över stigen fanns en likaledes nyfiken liten långsvansad makake som kikade på oss.
Vi rörde oss vidare igen, och såg snart en hona med unge som inte var helt med på noterna att bli fotograferad. Ytterligare lite längre fram slog vi följe med en annan hona och dess unge längs stigen en bit, innan vi knatade på lite fortare och lät dem gå på lite lugnare. Väl framme vid plattformen möts vi av en vildsvinshona med en kull pyttesmå randiga kultingar, men också av regnet, på ett sätt vi sällan sett förut. SOM det regnade. Orangutangerna som vi hade träffat längs vägen hade kommit fram till plattformen, men när det så började regna som det gjorde, rörde de sig bort och uppåt för att söka skydd bland trädkronorna, och vi såg det inte bättre än att det var dags för oss att ta stigarna tillbaka till båten.
Dessa stigar som nu inte längre var stigar, utan små floder – vissa en eller ett par decimeter djupa på sina ställen, och vi var naturligtvis redan dyngsura!
På vägen tillbaka ser vi så en orangutang som helt sonika har satt sig sidan om stigen och samlat ihop en näve ris som fick fungera som paraply! (Inte heller orangutanger gillar regn), och ännu lite senare ser vi en stor, stor hanne (Tom) den största i området. Han hade tagit skydd under ett litet bås som stod på fyra pålar, och såg inte ut att vara alltför störd av regnet.
Väl tillbaka på båten blev det en dusch (nåja, vatten pumpat direkt från floden i ett dusch-munstycke) och byte av kläder, och så gav vi oss av på samma flod vi kom på. Det började nu skymma och snart var det mörkt, men en sak lyste efter ett tag upp i natten. Små, irrande lyktor, i stora klungor längs kanten. Eldflugor i massor! Vi hinner inte mer än se dem förrän vår guide säger något på indonesiska till båtföraren, och båten stannar! Så, där serverades vår julmiddag, besående av friterade räkor, frästa grönsaker och kål, kyckling i någon röd curry och ris till det (ett ris som hittills har smakat alldeles förträffligt, i motsats till det vi åt på Sri Lanka). Stämningen stod naturligtvis eldflugorna för!
Väl färdiga med maten satte vi oss bara och pratade om dagen och njöt av kvällen, innan sängen kallade, det blir en ny dag imorgon med, som börjar tidigt! Stilla Natt har vi inget här, alldeles för mycket cikador och fåglar för det (för att inte tala om näsaps-hanen som har fört ett jäkla liv nu när vi har skrivit!) men en God Jul har det verkligen varit, om än som sagt med en palm som julgran och eldflugor som julgransbelysning..