Livet på Kapas fortsatte i ett otroligt lugnt tempo.Allt handlade om avkoppling och att ”ratta in” den lugna frekvensen på ön. Vi utnyttjade stränderna och skvalpade i vattenbrynet. Anledningen till detta var att ön drabbades av en invasion av maneter, brännmaneter av elakaste art. Det fanns två olika dels den farligaste som var ganska liten, gul-orange med en brännande tentakel. Dels den andra som var stor – 30-40 centimeter i diameter och där några av dem flöt i land och lade sig för att dö på stranden.
Detta satte dock också effektivt stopp för våra planer att snorkla på Kapas, då vi knappaste gav oss ut i dessa vattnen, de som försökte kom tillbaka med läskiga brännsår på ben och armar.
Efter tre underbara nätter på ön var det så dags att lämna den med morgonbåten, för att ge sig in mot land, mot Terengganu och i förlängningen en buss mot Kuala Besut, där båten mot Pulau Perhentians skulle gå från. Nåja, in i en delad taxi med ett par fransmän – de hade knappast tänkt sig gäster innan vi ”tvingade oss på dem” men det blev en trevlig taxiresa, som dessutom var billigare för alla!
Vi kom så fram till Terengganu, vi kollade upp vilken buss vi skulle ta och när den skulle gå. En timme bort, bra, tänkte vi, och satte kosan mot bazaaren ovanpå busstationen. In i myllret av stånd, av muslimska kvinnor på jakt efter en ny slöja, muslimska män som följde efter sina shoppande kvinnor, much like home. Fast vi har ju iaf Clas Ohlsons gubbdagis för herrarna.
Vi lyckades köpa på oss av sjalar, som vi alltid försöker köpa varhelst vi hamnar. Köpte man tre kunde man pruta ner priset till 3-för-2.
Färdigshoppade, gjorde vi vårt ANDRA kontantuttag på det tidigare strulande kort (vi gjorde ett på väg till Pulau Kapas också) så att vi skulle ha, ifall att det skulle behövas på Perhentians. Dessutom på en annan bank än Maybank (som tidigare har haft de enda fungerande bankomaterna under alla våra resor i Malaysia). Lyckan var total när pengarna räknades upp och spottades ut till oss.
Sedan var det snart dags för bussen att gå.. trodde vi.. ett tag.. medan vi väntade en stund till.. En fransk familj tog en taxi efter ett tag, rädda för att missa den sista båten för kvällen ut till öarna (det har sagts lite olika om vilken tid det är, därför kände vi att vi kanske inte riktigt ville ta några risker). Vi pratade en stund med ett par tanter, pyttesmå och halvdöva, en pratade ingen engelska, och den andra kombinerade enstaka engelska ord med ett livligt, riktigt alfabetiskt teckenspråk. Tiitin, som i allafall kan hela teckenspråksalfabetet tecknade för glatta livet.(Minns du Kristina, när vi förde hela konversationer så?)
En bit över en timme efter bussen skulle ha gått gick ryktet, bussen vi skulle åka med hade gått sönder och var därför inställd. Tiias tog en promenad till biljettluckan för att kontrollera att detta var så – det var det; ”bus break down. Next bus, 2 a clock”. Klockan 2 – för sent för att vi skulle hinna fram till hamnen innan sista båten gick om det ville sig illa. Taxidags!
Tiias tog en trask och vinkade in en taxichaufför från gatan – 120 ringgit, 250 spänn. Nej, nej, försökte Tiias pruta, max 100, men nej, nej, 120 var priset. Då känner han en av våra tanter som rycker honom i armen och pekar på en kille som har rört sig runt busstationen under en stund. Hon signalerar att han ska till vår destination och att han kan ta oss med. 80 ringgit. Okej, säger vi och tar våra väskor och hänger på honom till bilen, en gammal Proton med rost lite här och där. När vi skyfflade in väskorna i bakluckan kom frugan till vår chaufför från ingenstans och började hjälpa oss. Plötsligt var vi full bil.
Ut på vägen och körde någon timme. AC var att veva ner rutorna, HELT NER, det var viktigt, tecknade tanten/frugan, hela vägen ner. Sätena var obekväma. Vi satt och funderade på om vi var på rätt väg. Och plötsligt behövde han tanka. Han hade inga pengar, utan bad oss att tanka åt honom. Äldsta tricket i boken, eller bara helt enkelt att han behövde sponsring till bilresan och att det var hela anledningen till att han letade efter bilsällskap? Vi gav honom hursomhelst en 50 ringgitsedel och hoppades på det bästa.
En timmes bilfärd senare kom vi sedan till hamnen i Kuala Besut, han fick ytterligare 30 ringgit och lite dricks – han hjälpte oss ut med väskorna ock parkerade rakt utanför biljettluckan. Det fanns alltså absolut inget ont uppsåt med hela resan, det var bara hans sätt att ha råd med resan hem.
Vi ut. Snabbt som attans fick vi så biljetter, och blev tillsagda att båten skulle gå direkt. Vi rusade så ner till båten, och klev på, men fick vänta några minuter på en familj som också skulle med. Resan ut gick bra, och vi landade så på piren till vår strand, klev av och insåg att det var.. mycket folk. Intrycken är säkerligen väldigt färgade av att vi kom från en liten, mindre känd ö, att vår strand bebodde 5-6 bungalows med 2-4 personer i varje, och att ön i övrigt hade en lång strand med bara några resorter, men Perhentians kändes mer ett paradisets charter-ö än det kändes som öde Kapas. Nåja, än så länge trivs vi utmärkt på ön ändå, vi har fått en avsides bungalow ovanför alla andra, och med en fantastisk havsutsikts-solnedgångsutsikt – om nu solen inte hade försvunnit bakom molnen en bit ovanför horisonten.
När vi anlände till ön så packade vi in oss i vår bungalow o sen gav vi oss ned på stranden. Det dröjde inte länge förrän vi var ner i det underbara kristallklara vattnet. Det är otrolig och går inte att beskriva. Det är som gud photoshoppat hela grejen. När vi låg där i vattnet på en av plättarna av sand, ja här blandas sand med korall o när det är lågvatten så måste man hitta en plätt där det är sant, dels för att inte göra sig illa på koraller men även för att inte förstöra korallerna. Hur eller hur, när vi låg där så såg vi flera båtar anlända o flera personer som kom med sina ryggsäckar och gick längs med stranden o stannade vid de olika boendena, letandes efter rum, men alla kom ut med nerböjda huvuden och vi tackade vår lyckliga stjärna, eller Tiitin som hon också heter, att vi förbokat vårt rum. Nöjda för dagen gick vi upp till vår bunglow o ut på verandan där vi njöt av en öl, chips och den underbara solnedgången. Efter en stund var det dock dags för dusch och middag, innan vi,trötta som vi var, la oss för kvällen. Tiias hann somna men Tiitin låg och läste när regnet började ösa ner – på med en sarong och ut för att ta hand om handdukar o badkläder som hängde ute. Visade sig dock att våra trevliga franska grannar hade tagit hand även om våra saker men Tiitin tog in dem o somnade om till ljudet av regn på plåttak. Idag fick vi reda på att vi fått ”rätt” bungalow, det hade tydligen regnat in i grannarnas bungalow – så turen kanske har vänt?
Vi har även haft turen med oss gällande snorklingen. När vi väl fått rätt på utrustningen, med att få det att sitta tillräckligt tajt o spottat oss torra i munnen för att undvika imma i cyklopet, så fick vi så någon timme av fantastisk snorkling. Korallerna är inte helt levande, men de finns vissa områden som är mer levande och havet sjuder av fisk. Vi har sett färgglada stora fiskar som betat, gula fiskar, blå små fiskar, en jättestor fisk i regnbågens alla färger, skalarer, eller åtminstone nåt som påminner om skalarer, dvs. trekantiga vita fiskar med svarta ränder. Vi har sett stim av småfisk som gömmer sig i korallerna om man blir för närgången. Och vi har följt stora stim som sakta och makligt rör sig framåt. Gul, grön, lila, blå korall har funnits nära oss, bara på den lilla strandremsan precis utanför vår resort.
Detta dagboksinlägg har skrivits till solnedgången, från vår veranda med en öl i handen, och har tagit lång, lång tid, då den mesta tiden har gått till att bara blicka ut över den ljuvliga utsikt vi har.
Om inget speciellt händer, har vi planerat att upprepa det som står ovan i tre dagar till, dvs. sola, bada, snorkla, njuta av solnedgångar och bara ha det bra, så kanske finns det inget mer att säga om det då. Vi får se när vi hör av oss igen… kanske bjuder någon snorklingstur på något extra fantastiskt, som vi bara måste berätta om.. Tills dess, ha det bra där hemma, precis som vi har det bra här!