Sista dagen i Cherating fick Tiitin sin bästa måltid hittills under denna resa, en fantastisk curry som hon åt med oanad aptit. Tiias mat var också bra, men kanske inte i samma fantastiska klass som Tiitins. Den åts på det Malayställe som låg mitt emot vår nya resort som vi flyttade till, ett misstag visade det sig i efterhand, då det var någon som höll party låååångt in på natten. Vi skulle upp senast 7.
Efter en natt med misslyckad sömn blev vi instoppade i en bokad bil tillsammans med ett franskt/belgiskt par för att köras ner till busstationen i Cukai/Kemaman, mot Marang och Pulau Kapas, vårt nästa stopp.
Vi somnade som små grisar på bussen och sov nästan hela vägen upp till Marang, trots att bussen skakade på ett sätt som bara dessa sydostasiatiska bussar kan göra (har de inte några stötdämpare?)
Framme i Marang tog vi oss ner till Jettyn där båtarna fanns och tog kontakt med bolaget som vår bokade resort hade rekommenderat. Det visade sig dessutom att de väntade oss då de frågade ”är det du som är Christine?!” Vi betalade och knatade ner till båten vi skulle ta och snart nog var vi iväg. På en riktigt skumpig båtfärd i en liten snabb båt, i hyfsad sjö. Hur som helst, de dumpade två andra turister på sin resort och körde sedan till vår beach.. trodde vi!
Icke, sa nicke, ”rough seas, can’t go in” (för hård sjö) säger båtföraren och menar att vi ska av. Vi frågar vart vi ska, ”där” säger han och pekar på berget. Vi gillar läget och skymtar en liten skylt som säger namnet på vår resort. Vi tittar också upp och konstaterar att vi skulle behöva klättra över berget. Som tur är hade de i alla fall huggit ut (eller iaf byggt med cement), trappsteg som var alldeles för höga för att Tiitin bekvämt skulle kunna klättra upp för dem utan väska, och nu hade hon dessutom en stor ryggsäck på ryggen.
Upp kom vi i alla fall och ner igen, och vi kommer ner till en liten strand, med en liten resort och en liten restaurang. Efter en stund dök ägaren upp och visade oss till vårt rum, i en bungalow alldeles ovanför stranden och med havsutsikt från sängen! Visst, stället kostar per natt som fyra nätter på vårt förra ställe, men det finns ett visst mervärde med det. Vi har officiellt börjat kalla oss för ”flashpackers”, backpackers som bor på flådiga ställen, reser flådigt och lever flådigt.
Vi tog oss ner på stranden och började njuta av vårt öliv…
Kvällen åt vi på vår resort, maten kostade åter igen som fyra av våra billigaste måltider, och var helt okej. Tiias gillade sin thailändska curry med anka, Tiitin gillade sin kycklingpasta med portvinssås. Till det drack vi resans första flaska vin, till närmast svenskt restaurangpris, men den satt precis där den skulle. Vi fortsatte kvällen på de härliga sittpuffarna tills vi var redo för sängen.
Dag två spenderades oavbrutet på stranden. Vi läste, vi solade vi njöt, vi levde. Tyvärr ledde nattens storm till att massvis med brännmaneter flöt upp mot stranden och brände några av resortens gäster, så vi beslutade oss för att det bara skulle vara dumt att ge sig ut och snorkla, något vi hade sett fram emot att göra när vi kom till ön.
Vi avslutade dagen med att gå över berget igen, och ner på den andra stranden för att äta. Vi sprang på vårt fransk-belgiska par från vår bil.och bussresa, och började snacka med dem igen. Det slutade med att vi tog några öl och åt till det var sent och vi fick klättra över vårt numera förhatliga berg igen – den här gången med varsin liten pannlampa som enda sken och givetvis saker som rörde sig i skogen runt omkring. Adrenalinet sköt oss upp för trapporna och väl hemma igen så somnade vi som två små grisar.