Vi bestämde oss ganska sent igår för att det skulle bli valskådning för oss idag, men inte desto mindre ringde klockan klockan sex för avfärd mot hamnen i Mirissa. Kvart över kommer vår hotel manager och knackar på vår dörr, och vi som håller på att packa undan det sista så vi bara ska kunna åka när vi kommer tillbaka ropar åt honom, jodå, vi är vakna. Han hinner knacka en gång till innan fem i halv, då halv sju var tiden vi skulle vara redo att ta tuc-tuc de 300 meterna till hamnen. Nåja.
Iväg kom vi, blev satta i en båt med ett par andra på nedre däck, medan, upptäckte vi sedan, att flera människor redan satt på utkiktspunkten på båten. Ut stävade vi från hamnen, som sista båt i en karavan om fem. Naturligtvis var vi också söligast, så de andra båtarna hann nästan ur sikte medan vi tog oss ut på det öppna vattnet. Gäsp, inte alls spännande. Och vad skulle vi säga om vi skulle missa valen medan andra fick se?
Frukost fick vi på båten; te, dubbelmackor med ost och någon sötstark senap. Klart… spännande.
Efter ett tag ute på havet hängde vi på ett par andra båtar som hade lämnat vår sikt ett tag, men som blev upphunna av oss, samtidigt som vår serveringspersonal/förste valletare/frågeperson pratade lite i telefon och stack sedan två fingrar i vädret. Två valar sedda!
Vi bytte kurs och styrde mot där valarna hade skådats, och snart närmade vi oss alla de fem båtar vi hade sett i hamnen. DÅ, ser vi en första stor vattenkaskad, som en fontän, mitt ute i havet. Vår besättning ropade och pekade. Redan på avstånd var det en mäktig upplevelse och vi konstaterade att turen hade varit värt det.
Sedan började jakten. Det är nämligen så att valarna dyker då och då, och stannar under ytan i några minuter. Under den tiden hinner de simma ganska långt, och ibland byta riktning, så man kan inte heller helt lista ut var de kommer upp härnäst. Snart fick vi så se fler utblås, och till slut lyckades vi komma så nära att vi såg ryggen dyka upp ur havet, för att avslutas med den enorma stjärtfenan som slog i vattnet. Det är svårt att beskriva känslan, men det var en enorm upplevelse att ha sett världens största däggdjur i all sin storlek och grace.
Vi kom aldrig alldeles nära, då vi hade en liten, snabbare båt med högljudd motor som hade en tendens att verka skrämma bort valen, runt oss mest hela tiden. Vi fick ändå se den nära nog några gånger.
Efter ett tag tunnades siktningen av valarna ut, och då tog vår kapten beslutet att styra bort från de andra båtarna, ut mot havet. En stund förflöt utan att något hände, men sedan såg vi på avstånd att vattnet verkade koka. Besättningen styrde riktningen ditåt, och sa ivrigt; ”Dolphin, dolphin!”. Med fjärilar i magen undrade vi ”Skulle vi hinna ikapp dem?” Det var ju trots allt en bit bort.
Snart hade vi gjort just det, och båten var omringad av en enorm flock delfiner! Det dröjde inte länge förrän de började leka framför fören, PRECIS där vi stod! Vilken lycka! Det var som man ville stoppa ner handen, om man hade kunnat nå ner till vattenytan. Tiias beskrev efteråt att han funderat på att ”trilla överbord”, om bara han hade trott att delfinerna hade stannat med honom, och inte fortsatte i den riktningen de var på väg. Vi såg delfiner i alla storlekar, både babydelfiner och vuxna djur som var större än Tiitin hade tänkt sig att delfiner är.
Vi tillbringade en lång stund hängandes över relingen roade av att se hur delfinerna kom simmande från håll, tvärs framför båten för att sedan hoppa, ibland två och två och ibland till och med fler än så.
Vår tur visade sig vara en riktig lyckträff, vi fick uppleva båda delfiner och blåvalar! Kanske blir detta det främst bestående minnet och det som i en förlängning blir det som kommer definiera vår Sri Lanka resa?! Vi önskar att alla ni som läser någon gång får tillfälle att uppleva det som vi haft turen att få uppleva. Upplevelsen sockras även av att vi får höra från alla lankeser hur lyckligt lottade vi är som fått se blåvalar, vissa tycker även att det var lycka att få se delfiner. Vi vet inte hur mycket av det som är ”snack” och hur mycket av det som verkligen är sant, men hur som helst så känner vi oss väldigt lycklig lottade!
Besättningen frågade efter en lång stund om vi var glada och nöjda och när alla unisont svarade att det var vi minsann så styrde han kurs mot hamnen. Lyckoruset hade tagit musten ur Tiitin som somnade som en liten bebis i Tiias famn på den hårda träbänken.
Väl i land igen åt vi lunch, checkade ut och gav oss iväg, mot Tangalle. På vägen hämtade vi ut måttbeställda byxor till Tiitin för ca 50 kronor, plus dricks till sömmerskan. Vi blev ”pålurade” en tuk-tuk efter att vi försökte få honom att försvinna genom att pruta hejvilt, men så tog han vårt bud, och vi och våra ryggsäckar trängde in oss i den.
Framme vid busstationen i Matara blev vi visade till en buss mot vår destination. Vi hann dock inte lämna busstationen förrän det verkar som att någon annan buss gjorde något fel, för först tutade vår chaufför massor, mitt inne på busstationen, när vi tuffat igång och fått upp farten, för att sedan på väg ut därifrån tvärstanna, med två bussar framför oss, mitt i vägen. Ut flög konduktören först, följd av chauffören i full karriär. Vi såg aldrig vad som hände, men de verkade fruktansvärt arga, men efter en kort stund lunkade de tillbaka och vi kunde fortsätta. Little did we know, att det verkligen var en lokalbuss som inte tog närmasta vägen utan gav sig ut på kringelikrokar inåt landet. På första parkett njöt vi ändå av resan. Man får chansen att se lite av det vardagliga livet längs vägen, men även vackra byar och naturen omkring.
Efter två-tre mil och ett par timmar anlände vi så till Tangalle, där vi med sikte på en avskild resort skuffade in oss i en Tuk-tuk igen och åkte iväg. Dock hade den inga lediga rum, så de hänvisade oss till nästa ställe; för dyrt, och nästa ställe igen också fullt. Till slut pekade vi på stranden där det enligt guideboken fanns många hotell, och vi styrde kosan dit. Vi fick fatt i ett rum, lite dyrare än hittills (men absolut det bästa, med råge), rent, fräscht, snyggt, med en säng som faktiskt var tillräckligt lång för att Tiias skulle slippa ha fötterna på sänggaveln! Första gången hittills på denna resan!
Efter en välförtjänt dusch promenerade vi iväg för att leta matställe, men på grund av lokalvalet och valvakan som följde hittade vi inget öppet ställe. Vi återvände så till vårt hotell och där blev vi uppassade som om vi vore VIP. Två unga killar gjorde verkligen sitt bästa, och servicen var kanon. Maten var tre olika supergoda currys, en god sallad, papadam (google it!) och coconut sambol (google it too!). Självklart serverat med ris, troligtvis det bästa för resan. Stackars Tiitin fann dock inte tröst i detta då hon fortfarande lider av Thailand-resan nr 1, då hon var sjuk och levde på ris i åtta dagar.
Det blev en tidig kväll för två trötta men ack så nöjda, glada, lyckliga resenärer.