Vaknade tidigt som attan eller mja runt tjugo över sex i morse för att likt i, vad vi föreställer oss lumpen, genomföra en planerad frukost och ”ivägkörning” till tågstationen för att hinna köpa biljett och sedan vänta cirka en timme till tåget mot Ella. (ägaren till vårt guesthouse hade planerat detta minutiöst åt oss, frukost 06:45 (pip) för att hinna hämta väskor o checka ut till väntande tuk-tuk ( som han hade ringt o beställt) vid 07:15(pip) Tuk-tuk föraren stod och väntade på oss 07:10, men vi var sena och kom inte iväg förrän 07:16 (pip) ( 1 minut sena!)..)
Vi var dock inte de första som väntade på tåget, utan på väg in mot tågstationen mötte vi två självklara turister i vår ålder så för att göra väntan roligare och därmed snabbare började vi samtala med dessa. Det visade sig vara ett par i Tiitins ålder från Holland som också var på väg mot Ella med tåget.. fortfarande hade inga Sri Lankeser dykt upp runt men en hel del turister som stod och häckade på perrongen stirrandes på tåget som stod inne, säkerligen undrandes ”ska vi verkligen, verkligen, åka i ett SÅNT tåg?!”
Tåget såg ut som något hämtat ur en gammal västernfilm, om man bortser från loket som faktiskt var något så modernt som dieseldrivet. Inte ånglok. Röken påminde dock om detsamma. Tiias tänkte på de sunkigaste danska dieselloken när de står inne vid Nörreport.
Eftersom vi visste att vi skulle byta efter en kvart gjorde vi ingen större hets att kliva på. Vi som i vi och holländarna som vi nu bestämt oss att slå följe med. På tåget, naturligtvis endast tredjeklass trots att vi faktiskt hade köpt andraklassbiljetter. Tiias var förvånad över att sätena faktiskt var något vadderade. Well, något. Hade fått höra av tyskarna att man egentligen skulle satsa på andraklassbiljetter för att ha möjligheten att välja klass, då tredje klass ofta innebar kortare resor och därmed större chans att få sitta.
Bytet i Peredenea var sådant att vi skyndade oss avtåget – mot perrongen där vårt tåg skulle avgå. Kort därefter ropades det ut på singalesiska: ”Tåget en timme försenat”. Vi kände oss genast som hemma.. (Hej SJ! Hej statligt ägt monopol, även på Sri Lanka! Holländarna kände detsamma!). Efter en timmes väntetid dök vårt tåg äntligen upp, och vi skyndade oss in, bara för att hamna i ”restaurangvagnen”, eller kiosk med åtta små småskole-barn-trästolar och bord. Vi lyckades få två sittplatser intill ett nygift lankesiskt par, två fångvaktare/poliser och en fånge i handbojor. Fyra europeer turades om att utnyttja dessa två obekväma stolar, konstant intalande oss; ”Vi fick i alla fall sittplats!” (resten av tåget var överfullt. Folk stod i gångarna, hängde ut genom dörrarna, och allt var sådär romantiskt U-land, precis som man tänkt sig. Helt underbart!)
Inte nöjde vi oss med två sittplatser, utan vid varje liten station/stopp gav vi oss in i kampen om sittplatser, allt för att slippa de egentligen väldigt obekväma stolar som påminde om McDonalds: Sitt ner, men #¤@”#!” inte för länge.
Efter en timme eller så lyckades vi få in en fot, genom att fixa två platser i tredje klass. Dessa ledde senare till att vi lyckades förskansa oss ytterligare två. Inklämda mellan folk, pratandes med alla möjliga på alla möjliga håll och med fullständigt olika kunskaper i det engelska språket spenderade vi sedan 6 timmar till (totalt åtta-åtta och en halv) i tredje klass med ett leende på läpparna. Vad berodde då leendet på? Flera saker:
Först och främst: Det var en underbar resa genom ett helt fantastiskt landskap, sådant man bara har sett på bild. Vi reste upp för bergen och ner för bergen, runt dem och över dem. Hela tiden hade vi otroliga vyer över teplantager som sträckte sig så långt ögat kunde nå, stora vattenfall, regnskog, odlad mark, byar, småstäder och grönska i överflöd. Det andra var alla de människorna vi mötte, såg och utdelade blickar och leenden med. Alla nyfikna barn (och äldre..) och maten, som serverades ur flätade korgar och i pappersstrutar gjorda av försäljarens barns gamla rättade läxböcker. Vi har skaffat oss en ny favorit i världens alla maträtter; en sorts falafel gjord på linser och med hela bitar av torkad chili i. En annan sak som roade oss några gånger, men mot slutet mest störde var att i varje tunnel tåget körde igenom (kom ihåg att vi är i bergen, hur många tunnlar finns det där?) så visslades, tjöt och skreks det, som för att skrämma bort onda andar(?)
Även om mycket var fantastiskt, var det en del av oss som bara ville komma fram, och av tåget. Denna del var ändan! Så när vi under de sista fyra timmarna av vår resa fick sällskap av en social äldre sri lankesisk man som pratade dålig engelska (snudd på totalt obegriplig). Han påstod inför varje stopp att det var Ella vi skulle komma till, och vårt hopp tändes och släcktes varje gång. Utom till slut, då han faktiskt hade rätt!
Vi klev av tåget och klev ner in i en liten, jättemysig stad inklämd mellan bergen. Vi hade en bokning sedan dagen innan på ett guesthouse, men råkade ut för en inkastare på vägen upp till detta. Han pratade om ett annat ställe som vi kunde se, som verkade vettigt. Ganska billigt också, mycket billigare än det vi hade bokat. Vi spanade så in vårt bokade guesthouse och insåg att det var väldigt lite rum för pengarna. Vi beslutade oss för att vara lite krassa, och helt enkelt konstatera att det andra stället var samma rum för mindre än halva pengarna. Vi hade rätt. På alla de viktiga aspekterna var det samma, och i vissa fall var det till och med bättre.
Vi serverades välkomstte på verandan, med utsikt över hela dalen. Vi hade inte mycket mer än satt oss förrän ett moln kom flygande rakt genom staden, som en dimma, men tydligt ett moln. Man kunde se revor flyga förbi mellan oss över bordet.
Efter välkomstteet fräschade vi upp oss och gick ner på stan. Vi hade bestämt oss för att möta upp holländarna för en öl, men det blev mat också. Mycket god mat, som dock avbröts tre gånger för strömavbrott, vilket vi tog med ro och hängde upp våra pannlampor i den inte längre fungerande lampan. Strömavbrottet kom tillsammans med störtskurar, det första regn vi har sett på Sri Lanka, men just när vi knatade hemåt regnade det inte, så vi slapp använda våra nyinförskaffade regnsponchos.
Imorgon blir det en promenad till en utkikspunkt och vi har för avsikt att avnjuta den fantastiska bergsluften innan vi åter söker oss till kusten igen.