Vi sov åter igen länge, och kom därför inte iväg riktigt så tidigt som vi tänkt. Vi fixade lite ärenden som vi ville ha gjorda innan vi lämnade för den ö vi skulle till, och eftersom vi hade starka misstankar om att vi inte skulle ha varken internet eller ens telefon där, var det sista chansen!
Vi checkade ut och letade upp en Kijang/Taxi, och vi fick efter en stund fatt i en Kijang (delad taxi). Vår erfarenhet var att det svåraste med dessa oftast var att få dem att gå direkt, så det var vårt krav för att sätta oss i den. När de väl gått, brukar de i så fall bara hämta upp folk som vinkar ner dem efter vägen. Efter lite tecknande fick vi så beskedet att vi skulle åka direkt, och det gjorde vi.
Men.. vår erfarenhet lurade oss, och den närmsta timmen ägnade vi åt att irra runt medan chauffören INTE hittade ett par olika förbokade kunder som skulle med, och vi kände hur tiden löpte ur våra händer. Men till slut var bilen knökfull (helt enligt förväntan) och vi var på väg mot hamnen från vilken vi skulle åka. Ett matstopp senare (på en resa som nonstop skulle vara 2,5 timmar) kom vi så fram till hamnen, klev rakt i en båt (okej, vi fick pruta 30% på priset först) och var äntligen ute på havet igen!
Båten anlände till ön, inte på Guesthousets brygga – utan på byns brygga – vilket vi visste var minst ett par kilometer från guesthouset Vi hade läst att man kunde bli körda hela vägen till guesthousets brygga och vi kände oss lite oroade eftersom vi betalat hela vår resa i förskott. Vi dividerade en hel del och försökte få fram att vi kände denna oro, men båtföraren pekade bara åt ena hållet och försökte säga att det var ”bara att gå”. Efter en stund fick vi honom att inse att det nog var bäst att han ringde till vårt guesthouse, och en stund senare dök så två mopeder upp. Ägaren till vårt guesthouse förklarade att det var extremt lågvatten och att vår unge båtförare inte kunde eller ville kämpa med denna. Vi fick så hoppa bakpå mopparna för den sista biten.
Vi checkade in och gick så för att spana in vår bungalow. Den låg inne i skogen, med utsikt över en lagun. Ljuden var vilda, med fåglar som dominerade ljudbilden, och vi såg snart nog en varan som knatade förbi. Och då hade vi inte ens gett oss ner i vattnet! Ön vi var på var en vulkanatoll, och marken var därför extremt ojämn. Ni som har varit på Island vet vad vi menar, den är på samma sätt. Totalt finns inte mer än tio bungalows, vilket i praktiken betyder att man som mest på en gång kan vara 26 personer på stället (då några av dem har plats för fyra).
Guesthouset hade en restaurang där vi åt alla våra måltider. Frukosten var något ägg (scrambled eller omelett) och toast – om man inte tog de lokala frukostarna, mee goreng eller nasi goreng (stekt ris eller nudlar med grönsaker och lite kyckling). Den låg fantastiskt fint på en klippa precis ovanför vattnet, fantatiskt att sitta och äta och titta ut på fiskar som simmar förbi, sköldpaddor som äter eller leker och tom. vid något tillfälle en rocka.
Yun, guesthousets manager, driver stället tillsammans med sin fru Anna, en anställd kock, och (när vi var där) hjälp av en schweizisk kvinna, som var lite alltiallo mot vad vi antar var mat och husrum.