Juldagen blev så den resdag som tog oss ner till Tanjung Redeb, Berau, i Indonesien. Vi steg upp tidigt, käkade frukost och packade ihop det sista, och tog en taxi ner till flygplatsen där tre flighter väntade på oss denna dag.
Första två flighterna var med Maswings, Malaysia Airlines regionala flygbolag i en liten turbopropp. Efter våra tidigare flighter på Borneo, undrade vi vad vi skulle få serverat oss under dessa flighter – det visade sig vara en kaka, jordnötter och juice. Vi fick dem med ett ”merry christmas” serverat till oss. Skam på våra kex och vatten med Kalstar.
Efter en kort transfer där vi klev av planet på plattan, blev utstämplade ur Malaysia/Sabah, gick runt den lilla flygplatsen och gick på planet igen hade sedan ett par timmar på flygplatsen i Tarakan innan dagens tredje och sista flygning tog oss till Berau med Kalstar, flygbolaget vi flög sist och som åminde oss om Tango-kexen och små vattenbehållare. Vår förväntan steg – skulle vi få samma nu, men de gjorde oss besvikna och bjöd inte på något den sträckan vi flög.. Vi plockade upp bagaget, åkte in till stan och checkade in på ett trevligt hotell nära floden och där vi hört att Kijangs/taxibilar skulle gå att få tag på, när vi ska vidare imorgon till Maratua, ön där vi ska vara en hel vecka.
Vi gav oss ut på dagens viktigaste ärende – att bunkra chips för veckan som kom, och vi ville gärna hitta en bra affär med lite utbud. Det är konstigt hur chips är associerat med ”sitta på verandan på en ö och mysa”.. Vi gick iväg, och hittade en butik… en sorts chips i pytteförpackning. En annan affär hade intet bättre utbud. Och sedan, som en hallucination, som en hägring, dök en riktig supermarket upp, med rejält utbud av allt, inklusive chips! Vi köpte på oss en rejäl påse innan vi gick upp och satte oss på dess tak, där vi fick middag dessutom!
Så mycket mer av värde blev det inte av denna dag, vi tog det lugnt, slappade och hade det bra. Vi satt en lång stund på hotellets terass och njöt och pratade och lät livet bara vara, innan vi gick och lade oss tidigt, för att vi fortfarande kände oss alldeles trötta.