Idag gav vi oss ut på en snorklingstur med båt. Planen hade vi fått målat upp för oss innan vi gav oss av. Vi skulle försöka se djävulsrockor, vi skulle simma bland maneter som inte bränns och vi skulle slutligen komma till ett tredje snorklingställe med fin korall och sköldpaddor.
Det var lite prat om att det gick lite sjö, men det verkade som om det skulle gå bra ändå. Det visade sig dock när vi kom ut på öppna havet att det inte skulle gå att gå i vattnet där det skulle finnas djävulsrockor, så vi styrde om kursen direkt till Pulau Kakaban, där maneterna väntade på oss i sin lagun. Tiitin var lite rädd att hon skulle tycka det var obehagligt att ha maneterna omkring sig, medan Tiias tyckte det bara skulle bli häftigt. Vi hann knappt i förrän Tiitin blev som ett barn och terroriserade de stackars maneterna, genom att ta i dem, peta på dem, fånga upp dem i sin kupade hand, för att sedan utbrista att det var bland det roligaste hon gjort någonsin. Tiias tyckte visst att det var häftigt, men fick lite panik när han fick maneter i händerna när han försökte simma..
Vi avslutade så när det dök upp vad som verkade en hel skolklass barn, och gick tillbaka till vår båt. Vi valde att prova lite snorkling runt piren, innan vi klev tillbaka i båten och gav oss iväg mot nästa stopp, som då idag skulle bli andra halvan av den halvdag vi fick.
Ett par gånger på vägen ut hade motorn stannat, men eftersom båtföraren Inte verkade orolig tänkte vi inte mer på det. Precis efter vi hade lämnat piren stannade den igen, och nu var väl inte känslan så lovande längre. Motorn gick igång igen, för att stanna igen endast några få meter senare, och nu var den DÖD. Den gick inte att starta. Våt båtförare försökte ringa efter hjälp; inte fanns det någon mobiltäckning. Vi var fast, inte långt från folk men utan sällskap och utan hjälp på väg. Redan hade ganska mycket tid gått under tiden som båtföraren försökt få igång motorn, tagit i och ur tändstiften flertalet gånger, och till slut gett upp. Den lilla nödpaddeln, som mer verkade passande för en indiankanot än en snabbåt som vår åkte fram, och sakta men säkert rörde vi oss mot mobiltäckning, runt en landtunga som var ivägen.
Detta förstod vi tack och lov då en av de två i vårt sällskap – ett australiensiskt par, kunde prata en del bahasa, och därmed kunde få åtminstone grundläggande uppgifter om planen. Det tog en bra stund, men så kunde man ringa till guesthouset för att få hjälp. Ja, planen var att det skulle ta ett par timmar, då de precis skulle till att hämta bränsle till sin egen båt, och inte verkade det som om det skulle kunna finnas något alternativ heller. Nej, det var bara till att vänta, bada lite, snorkla lite och försöka göra det bästa av situationen. Någon timme senare var vi dock så sönderbrända av solen att vi fick gömma oss under regnskyddet i båten. Ytterligare ett par timmar senare, alltså fem timmar efter att vi lämnat piren, blev vi så upplockade och kunde åka tillbaka till guesthouset.
Väl tillbaka tog vi ett par öl, och skrattade åt dagens problem, när tjejen i vårt aussiesällskap säger: ”Jag är fruktansvärt rädd för båtar. Jag tog lektioner för att övervinna min fobi innan vi åkte hit”! Och vi hade inte märkt något! Antingen blev fobin värre, eller så botade vi den. Time will tell!