Vår resa har hittills gått över förväntan, visst att blev en tripp till Trang via fastlandet när vi egentligen planerat båt men de var egentligen ingen större fara.. Däremot visade det sig att vi skulle försätta oss i en lite större knepig situation..
Nämligen så att vi hade bestämt att vi från Langkawi skulle ta ett flyg till Kuala Lumpur och tillbringa några dagar där innan vi sedan ska ta ett flyg från KL till Phuket för vår hemresa därifrån… Vi satte oss och skulle boka biljett med VISA-kort på internet, fyllde i alla formulär och sånt som efterfrågas och sedan var det dags att betala.. självklart hade vi varit så duktiga att vi låst in VISA-korten i safe deposite på hotellen, så fick börja med att Tiias fick springa dit och hämta.. Sagt och gjort.. givetvis fick vi ju då skriva om sökningen och formulären med alla uppgifter ytterligare en gång..
Bra, tänkte vi, snart har vi en biljett och sedan tar vi andra resan på flygplatsen i Air Asias disk där, jättebra.. I med VISA-kortsuppgifterna – nu är vi snart klara.. Skicka.. ”Kommer du ihåg min kod till Verified by Visa?” ”Kan det vara..?”. Försök ett, fel kod. Försök två, fel kod. Försök tre, Kod SPÄRRAD! Inte blir det någon resa på mitt kort i alla fall. Inte så mycket där, vi knöt oss för kvällen och tänkte, vi löser det imorgon.
Ny dag – nytt försök, denna gången med Tiitins kort. Försök ett, kod fel. Försök två, fel.. Det blev inga fler försök där..
Men AHA – finns ett ställe här som hade en skylt att de fixade flygbiljetter också. In där, förklarade ärendet och slängde upp våra passkopior på disken. Fick svaret: ”Vårt internet fungerar inte, kan ni gå och ta reda på allt om flighten så bokar vi över telefon”. Sagt och gjort. Tillbaka med uppgifterna och fick; ”Kom tillbaka om en halvtimme, så är allt fixat”.
Lättade gick vi iväg för att få mat i magen, frukost. Tog sisådär en halvtimme innan vi var tillbaka. ”Nej, tyvärr, vi kunde inte boka här. Airport, airport.”
Vi iväg, fick frammanat en moppe, pep iväg med moppen till flygplatsen här, och ÄNTLIGEN, så bara flöt det. Bokningen gick så smidigt att vi bokade flighten KL-Phuket samtidigt. Härligt!
Efter lite funderande bestämde vi oss för att åka direkt från flygplatsen till dagens mål, vattenfall/Seven Springs och den stora linbanan. Stannade till och tankade en skvätt i moppen. 3 liter blev 5:50 Ringit= sisådär 4 spänn litern..
Turen gick fint kring kurviga vägar som kan få även två små moppeåkare att nästan känna som om de satt på en stor fin motorcykel..
MEN oturen hade inte tagit semester riktigt än! Framme vid linbanan parkerade vi vår moppe, promenerade in på området och fram till där vi ser en kö.. men vad ser vi på en TV-skärm ”Linbanan stängd tillsvidare på grund av tekniska problem”… Snacka om frustration! Efter en stund av förvirring och en del fula ord fick vi reda på att den skulle öppna igen vid 15-tiden, klockan var nu strax efter 12… Tiias konstaterade med sin käcka stämma; ”Det kunde vara värre, vi kunde ha suttit fast där uppe!” Men visst hade vi väl kunnat fördriva ett par timmar i en linebanevagn.. Tillbaka till moppen, hade vi inte sett skylten till Seven wells på vägen? Sagt och gjort, ingen ide att sitta där o bara stirra utan upp på moppen igen och iväg… en kort stund senare var vi framme, eller ja, framme vid trapporna som skulle ta oss upp till seven wells..
Och upp vi gick, hundratals steg, men i alla fall, ”Waterfall” och pil vänster. JA! Det där vattenfallet vi inte fick i samband med förra Thailandsvistelsen, MEN NU SÅ! Jodå, det var ett stort vackert vattenfall som bredde ut sig och helt underbart indeed. Vi plaskade lite i vattnet där, tittade upp och tittade ner och NJÖT.
Nåja, efter en stund fortsatte vi uppåt mot det Seven Wells som skulle vara så underbart. Några hundra trappsteg senare kom vi upp – till en plats inte olik det tidigare vattenfallet – men utan vattenfall, bara en ström. Lite mer plaskande och lite mer tittande, och så. Nerfärden bjöd äntligen på de apor som Tiitin hade som dragplåster för att ta sig vidare upp för trapporna på vägen upp.. söta små svarta apor med vitt runt ögon och mun.. mm sicka sötnosar.. dock mycket skygga och långt upp i träden… men Tiitin var ändå överlycklig…
Tillbaka ned till Linbanan, vi hade ju sett att nu var den i gång igen så vi skyndade ner för att fortsätta vårt äventyr.. Väl där så visst var den igång och visst var det kö, hade vi väntat oss nåt annat? EH Nej men det betyder inte att man tycker att det är jättemysigt att stå i trång kö med svettiga människor… efter en tids väntan var det så dags.. pirrigt värre.. 6stycken trängde de in i de små glasburarna och så bar det iväg upp för berget.. Svindlande!
Förutom oss var det ett par svenskar vi hade stött på vid Seven Wells som trängdes in. Vi, vi njöt av utsikten, medan vi roades av de andra svenskarnas resonemang om Var f*n den där nödskåpsnyckeln som skulle ha varit i ”Don’t break the glass”-asken tagit vägen, hade den använts förut?, harakiri och cyanidpiller – ifall korgen ramlade ner dvs. Självmord innan korgen slog i marken dvs. Hela turen var fantastisk, och utsikten underbar.
Hem igen, och nu blir det käk här snart (inbjudna av gotlänningarna vi träffade) och vad som nu händer.