Vår plan för Julafton fick alltså ändras lite. Från att vi tänkte resa i Borneos inland – till att vi fick hitta på något annat. Efter lite velande kom vi fram till att vårt bästa alternativ nog var att åka ut på någon sorts dagstur – och efter att ha kikat runt lite beslutade vi oss för att åka på en tur till Kinabalu National Park – nationalparken som ligger i bergsmiljön runt mount kinabalu – sydostasiens högsta berg. Vi skulle gå en ”canopy walk” i trädtopparna på gångbroar, bada i varma källor, besöka någon utställning om nationalparken och besöka den botaniska trädgården. Det kunde väl vara ett bra sätt att spendera julafton på?
Vi blev upphämtade på vårt hotell av en ung kille, och snabbt anade vi oråd. Utan att knappt ens hälsa på oss skyfflade han in oss i bilen. Inte heller visade han någon mentalitet som är typiska för guider, att ge information, ofta mer än man behöver, eller kallprat för att man ska trivas. Snarare var han en ren chaufför – och inte vad vi väntade oss eller hoppades på. Vi körde direkt bort till en närliggande resort där vi plockade upp två personer. Här insåg han att åtminstone fyra av dagens kunder var europeer och vi insåg att bilen skulle bli trång – då vi skulle få in två personer till. Han började prata om att ringa sin chef för att byta bil – något vi aldrig riktigt uppfattade att han gjorde – det lät mest som tomt prat.
Nästa steg var att hämta upp de två sista,. vilket tog en halvtimmes irrande och många telefonsamtal till någon. Han hade inte koll på vart han skulle hämta upp de sista, och han verkade inte fatta instruktionerna heller, inte förrän vi såg skyltarna till det namn han upprepat flertalet gånger.
Vi skyfflade så in två kinesiska turister och vår chaufför stampade plattan i mattan ut ur KK. Vi var så äntligen på väg. Vi körde ett bra tag, vi hann till och med slumra till lite (varför är vi så trötta?) innan första stoppet, en liten bergsby med en för stor marknad som sålde krimskrams – men framför allt hade en bra utsikt över Mount Kinabalu, sydostasiens högsta berg. Vi stod i godan ro och beundrade utsikten när vi blir överrumplade av en bröllopsfotografering. De var uppklädda i sina bröllopskläder – men brudgomen erbjöd sig ändå att ta vårt foto, medan han väntade på att sin egen fotograf skulle rigga upp.
Vi åkte så vidare och närmade oss redan lunch. Vår lunch blev bra då vi fick in en rad rätter som vi alla delade på. Vi satt på en terrass som blickade ut över forsen som strömmade under oss.
Nästa steg på vår tur var promenaden i trädtopparna, på gångbroar gjorde av rep och trä. Vi klättrade uppför tills vi kom fram till platsen där vi klev på repbroarna. Det var ett annorlunda perspektiv på djungeln mot vad man brukar se. Normalt sett brukar man ju se allt under ifrån, men i detta fallet såg man det från trädtopparna, över vissa och under vissa. Detta var en höjdpunkt på dagen – helt klart, trots att man inte riktigt lyckades få den ”vilda” känslan som vi hade hoppats att de skulle ha lite mer av.
Vi insåg när vi kom ut på andra sidan att vi tagit lång tid på oss – mellan att njuta av utsikterna och att för andra gången denna dagen stött ihop med brudparet – som tydligen ville ha bröllopsbilder även från trädtopparna hade klockan sprungit iväg och det fanns knappt tid att slinka ner i de varma källorna. Inte för att vi från början var sugna på det, då det var mer äventyrsbadet med stimmiga ungar än Blå lagunen.
Samtidigt började det regna, och vi hukade oss sista biten ner till bilen, hoppade in och åkte mot sista målet för dagen, en liten utställning om nationalparken – och den i anslutning liggandes botaniska trädgården. Vi körde uppför kullen till utställningen när molnen drog in – och den väg som vi nyss körde på och som nyss syntes hur tydligt som helst, var försvunnen på andra sidan molnet. Hur den närliggande klyftan försvann och kom åter efter hand som molnen drog förbi. Det är jäkligt läckert.
Vi kikade lite på nationalparkens historia, och gick sedan en vandring bland en del av de träd och blommor som fanns i parken, med skyltar som beskrev vad de var, innan vi åter igen återvände till bilen för att åka tillbaka till staden. Ett par tupplurar senare rullade vi in i ett ösregnigt Kota Kinabalu igen och blev släppta vid vårt hotell.
Vi fräschade upp oss, och gick ner till hotellets ”julkör” som drog tre julsånger innan de lite generat tog emot applåderna. Vi gled sedan vidare till hotellets bar – som kändes väldigt mycket finladsfärja insåg vi, utan att riktigt kunna förklara exakt varför, och tog våra juldrinkar, vars två stycken (det var happy hour, i alla fall efter lite dividerande). Vars en mojito, och vars en Around the world (passande namn för en juldrink i Asien?).
Vi gav oss sedan av för att få oss lite julmiddag denna julaftons kväll, och det dröjde inte länge innan vi hittade ett Filippinskt ställe som såg både mysigt ut, och såg ut att ha bra mat, och öl. Alla tre på samma gång! Vi blev serverade av den lite onyktra och julsentimentala filippinska herre, som saknade sina barn (som han var långt ifrån) och nog också de fru han var frånskild sedan ganska länge. Tiias julmiddag bestod således av en Sisig (krispigt fläsk) och Tiitin valde de friterade jätteräkorna. Det smakade till och med bättre än förra julen (som vi ju faktiskt åt I Fillippinerna). Efter maten bytte vi ställe till ett där vi kunde få mer öl, och det fick sedan runda av kvällen.