Nu har vi varit frånvarande ännu en gång men den här gången har det inte berott på att vi har slöat, tvärtom så har vi mer eller mindre haft fullt upp.
Vi avslutade förra dagboken med att lova att återkomma med rapporter kring hur vår besök på Tempel området runt Siem Reap/Angkor Wat.
Dagen började inte jättebra eftersom vi var tvungna att kliva upp ur sängen vid 04:30 på morgonen – herregud vad okristligt (höhö, vi skulle till en hindu/buddhistisk plats) tidigt men tydligen så hade vi både läst och blivit intygade av vår hyrda Tuk-Tuk förare att Angkor Wat ( det största och mest kända templet) skulle vara nåt alldeles extra att
se i soluppgången. Så upp gick vi och utanför stod vår Tuk-Tuk förare och väntade på oss och iväg for vi, i ett mer eller mindre lemmeltåg av tuk-tuks, vi var
verkligen inte de enda som blivit uppmanade att ge oss iväg så tidigt på morgonen, inte för att vi trodde det heller men vi hade hoppats att det ändå
skulle vara några lata turister som inte skulle orka sig upp.
Vi blev körda till entren till området där ett myller av mer eller mindre vakna människor, tuk tuks, taxis, bussar, och en och annan stackars sömning biljettkassörska trängdes om biljetter. Man betalade $20 per person för en dag-biljett, de tog ett foto(!) på oss stackars sömndruckna turister (inte det bästa ljuset ännu!) och sedan fick vi vänta en liten stund innan biljetterna var utskrivna och i vår hand. Tillbaka upp på Tuktuken och vidare kuskade vi.. tills vi kom till Angkor Wat’s magnifika huvudentre.
Här klev vi av och fortsatte vårt lämmeltåg, nu till fots med ficklamporna i högsta hugg! Vi följde strömmen en bit, men insåg sedan till vår förskräckelse att 95% klev av den stenlagda huvudgången till vänster – eller som Tiitin utbrast: ”Det är ett jä*la CLUSTERFUCK”… var hon nu fick det språket ifrån.. men ja, det var sant, det såg mest ut som en Springsteen-konsert med alla blixtar och trams. Vi fattade beslutet att gå åt andra hållet, där det nästan inte fanns några människor alls. Vårt beslut bekräftades som bra av guider som sa ”ja, under vissa tider på året stiger solen mitt igenom mittkupolen, och då syns det bäst från där – men DET kommer INTE hända idag. Tack, oss för vårt goda omdöme!
Och där satt vi sedan och väntade in soluppgången, på en liten tempelbyggnad och såg solen gå upp över Angkor Wat, det mest kända templet av de alla.. och det var fantastiskt vackert, ( dock inte så fantastiskt som man fått intrycket att det ska vara) men bådade gott inför resten av dagen.
På vägen till nästa tempel så märkte vi på vår förare att han kikade bakåt och neråt – till slut stannade han intill vägkanten. Mopeden hade fått punka! Vi fick således kliva ur vår vagn och han förklarade att han skulle åka en bit bort för att fixa punkan och att vi skulle vänta där tills han kom tillbaka. Där satt vi och blev utpekade, utskrattade och utstirrade av alla turister som åkte förbi oss. Efter en bra stund, 30-45 minuter, kom vår förare dock tillbaka och vi fortsatte vår tempeltur.
Det är svårt att beskriva templen, ett och ett. Vi tog en runda, den som på kartor osv. kallas ”lilla rundan”, och vi tog den baklänges. Varje tempel hade sin charm, sin ”selling point” som gjorde att just den var unik. En del hade mer fantastisk arkitektur på ett eller annat sätt, antingen det var större och pampigare, eller mer sirligt och vackert. Vissa tempel växte samman med omgivningen och var sammanbyggda med stora fantastiska träd. Vissa låg tätt samman i en enda stor byggnad. Vissa låg utspridda över en lång sträcka. Alla var vackra på sitt sätt, alla hade massvis med fantastiska ristningar, statyer, detaljer överallt som gjorde de unika och väl värda sitt besök. Några av de vi uppskattade mest var sådana som vi svettigt och jäkliga fick klättra upp för branta trappor, så pass branta att uppför fick man nästan klättra på alla fyra och nerför så fick man dels gå på sidan, eftersom fötterna inte riktigt fick plats på trappstegen, samt även ta det väldigt lugnt och försiktigt men utsikten och känslan av att ha klarat trapporna gjorde det värt besväret.
Tiias var fascinerad och otroligt uppskattande till upplevelsen. Tiitin lessnade lite på slutet, för även om alla tempel har sina egna unika saker så är det ändå när man är trött i benen och fötterna så är det ganska mycket samma sak. Men givetvis en otrolig upplevelse.
Efter en lång dag på templen, bestämde vi oss, med ont i fötter, ben, ögon och överallt annars på kroppen att bege oss tillbaka till vårt hotell. Vi bokade vår resa vidare och skaffade oss lite mat på kvällen, innan vi ganska tidigt stupade i säng – med klockan ställd på sex dagen efter, när vi skulle ta oss för vår resa söderut, mot Kambodjas huvudstad, Phnom Penh.
Vi hade valt att ta båten – vi kände oss efter vår mardrömsresa till HCMC häromdagen otroligt lessa på bussresor – och vi hade hört att det fanns en båtresa man kunde göra mellan städerna. Den skulle visst ta samma tid, så varför inte? Oj vad vi inte ångrar det beslutet. Sedan Borneo är vi ju båda helsålda på flodbåtsresor och även om det var väldigt enkelt allting, så var det helt underbart.
Vår resa började med att vi skulle bli upphämtade klockan halv sju från vårt hotell – men vi hade inte fått besked på om det skulle vara med Tuktuk eller med buss – det enda vi trodde oss veta var att båten skulle gå runt 7, men att vi hade 20 minuter till båten – vi hade sett båthamnen under vår färd två dagar innan. Klockan blev 6:30, 6:40 och vi började bli lite oroliga. 6:45 fick vi så besked, jodå, det var en buss, och den skulle komma till oss – skönt det, då vi kunde slappna av! 6:50 kom så bussen, och då började helvetet. Inslägda blev vi på bussen, och runt körde de oss. Runt, runt, runt, runt, i lilla Siem Reap. När vi hade åkt samma lilla gatan 5 gånger hade vi börjat tröttna rejält på vad de sysslade med, men ännu var bussen knappast mer än halvfull. Tack och lov, efter 45-50 minuter redan i ett larm av busschaffören som pratade i två telefoner omväxlande, springandes ut ur bussen, in i bussen, ut igen, en ”konduktörska” i form av en tant, iförd en sådan ”pyjamas” som de fattiga ofta går klädd i som skällde omväxlande på busschauffören, folk omkring och – verkade det som, sakernas tillstånd i allmänhet, verkade vi vara fulla.
Men nej, ut med alla som skulle till Battambong (inte vi, tack och lov!) och in med en bunt, och så, ner till hamnen, på båten, upp på taket (som dubbelarbetade som soldäck), sno åt sig en plats där, och sedan lägga sig tillrätta där (för inte fanns det några bekvämligheter såsom kuddar, det var bara ren plåt). Och sedan kastade vi ut längs flodsträckan som kantades av flytande byar, båtar överallt som folk bodde i, och otrolig miljö,
Sömn fick vi sen, när vi kom ut på öppet vatten på Tonle Sap-sjön, och vi vaknade inte förrän vi åter igen hade flodbanker på bägge sidorna av båten. Och så dundrade vi fram i totalt fem timmar, varav kanske tre av de spenderades på floden, innan iv så nådde Phnom Penh. Vi hittade ett hotell som verkade bra,och ska nu ta oss ner på stan för att se vad den går för.