.. och nu tar slöheten paus några dagar!
Mui Né/Han Tien växte för oss, och i den avkrok av stranden där vi bodde var det just det vi inte trodde vi skulle få se – lugnt och stillsamt. Ja, vi blev ordentligt bitna av strandloppor redan första eftermiddagen – men ja, vi fick också en del sol, lite avkoppling, lite mat.. och en lång rad av öl. Fantastiskt med Saigon Beer, som bara är mellanöl – då kan man ju dricka många. När de också kostar hiskeliga 4,50 för 45cl-flaskor är inte heller det avskräckande..
Vi spenderade också nyåret där – vi beställde in lite (öl – SÅKLART)-marinerade räkor som tyvärr inte smakade så mycket öl after all – goda ändå, och en hotpot, ett storts fondue med skaldjur och grönsaker, som serveras i nästan en fondue-gryta vid bordet. Sidan av har man färska örter/grönsaker och risnudlar. Gott gott, och perfekt nyårsmat. Detta sköljde vi ner med en flaska vitt från Da Lat, staden som vi besökte tidigare på resan. Till efterrätt hamnade vi så på ett supermysigt litet cafe, där vi var ensamma i den lilla trädgården som utgjorde cafeet, ensamma med Powerballaderna. Michael Learns to rock, Celine Dion och andra åttiotalsgodingar var ett välkommet avbrott från de femton olika versioner vi har hört nu av Feliz Navidad (inga kommentarer nödvändiga) och ABBAs Happy New Year. Vi blev väl omhändertagna av tanten som drev stället och vi fick gott kaffe, nyårsgarnerad glass och gott te (som för första gången i Mui Né var fritt) och som kom utan att vi bad om det.
Vid tolvslaget knatade vi så, traditionsenligt ner till stranden för att skåla in det nya året. Glada var vi för att vi hade lyckats hitta RIKTIGT, dvs, alkoholhaltigt, riktigt vin och inte druvjuice som förra året.. men… hällde upp det rosaröda vinet, räknade ner till tolvslaget, skålade, pussades, ”GOTT NYTT ÅR….. OH FYFAN VAD ÄCKLIGT!” var våra första ord dettta 2013 efter att vi smakat på vårt vin. Kanske borde vi ha misstänkt det när det var inhemskt vietnamesiskt och med namnet ”Valentine”, men vad gör man inte för lite bubbel, äventyrliga och törstande som vi är. Gott nytt år till er alla!
Första dagen på det nya året började vi med ytterliggare en frukost för kungar, enorma pannkakor med banan inrullade i den, och med chokladtopping, ett stort fruktfat med banan, papaya, ananas, drakfrukt och melon, och det goda vietnamesiska iskaffet. Yummie! Lite sol följde detta innan det var dags att packa färdigt och checka ut – Saigon väntade oss igen,, denna gång för en kväll och en natt innan flyget skulle ta oss till Siem Reap och Kambodja.
Bussresan dit är nog officiellt den värsta resan vi har gjort. Vi hade bokat buss via hotellet, så vi hade ingen aning om vilken kvalitet vi skulle förvänta oss på bussen. Tiitin hade sett andra bussar från det bolaget hotellet sa att de skulle boka, och de var för det första sittbussar (vi är bortskämda nu med våra liggbussar) och för det andra lite halvsunkiga. VI hoppades starkt på att vi skulle spendera de sex timmarna resan skulle ta i en fräsch liggbuss men: Tyvärr stämde Tiitins onda aningar och vi slängdes in längst bak i en buss, med tre – vad vi snart skulle erfara, heljobbiga britter som inte kunde knipa igen för mer än 3 tiondels sekunder i sträck – dessutom HÖGT. Hela tiden spenderades med att tävla om vem som hade gjort den häftigaste resan, träffat de coolaste människorna osv osv. (Ni som har koll på Hipp Hipp, tänk er äventyrarna!) Dessutom var det helt fullt i bussen, INGEN AC (det var VARMT) och han körde som i alla dessa länder som om han snott buss, bensin och kidnappat alla passagerarna. Släng in lite dödsförakt i detta och dåliga vägar och kaotisk trafik, så har vi snart summerat våra sex timmar från helvetet.
Väl landade i Saigon var vi så matta så att vi tillät oss att bli inkastade på ett hotell, där vi skalade av oss våra genomsvettiga kläder och klev rakt in i duschen. Lite mat fick vi innan vi, matta från vår resa trillade i säng. Vid 02-tiden så vaknade Tiitin av ett ohyggligt ljud, nästintill som möss, ett slags tickande/drippande/klickande, otroligt irriterande. Det visade sig efter en stunds undersökning med pannlampan att det var AC:n vars kondens droppade först ner på kanten med jalusiner, vidare ner på nattduksbordet och nästa droppande ner på golvet. Tiitin gick därför till badrummet för att hämta handdukarna för att lägga så droppandet skulle dämpas, på vägen upptäckte hon dock att dörren till rummet stod på glänt, en dörr som hon trodde var både stängd och låst. En mycket obehaglig känsla. Konstaterade dock snabbt att alla våra värdesaker var kvar i rummet och att vi antagligen helt enkelt inte stängt och låst dörren ordentligt. För att bättra på trygghetskänslan bunkrade dock Tiitin bagaget mot dörren, som givetvis öppnas inåt och därför inte heller kan reglas på nåt smidigt sätt med hänglås/vajer. Tillbaka i sängen var Tiitin så pass vaken av adrenalin osv att hon inte riktigt kunde somna, utan istället, givetvis hängde upp sig på att AC:n inte riktigt reglerade värmen på nåt optimalt sätt, antingen var det för varmt eller för kallt. Efter någon timme kunde hon dock somna in för några timmars välbehövd sömn. Tiias, den ¤#¤% sov igenom det mesta av det, på gott och ont.
Efter en halvsunkig frukost tog vi så oss ut till flygplatsen och vår flight till Siem Reap, hem för de mäktiga Angkor-templen, ett gigantiskt tempelområde på 400 kvadratKILOMETER med tempel som omgärdat antika städer. Det är olika tempel från olika tidsperioder och i olika status. Rapport följer imorgon..
Dagen har vi spenderat med att skaffa Tuk-Tuk förare (inte som i Thailand, utan som vagnar efter vanliga mopeder) som, då vi fick tillräckligt bra pris av honom är densamme som körde oss från flygplatsen, Hotellet vi tog var det första vi hittade – ett stort fräscht rum för 10 dollar. Vi checkade in, åt väldigt bra kambodjansk mat, och tog sedan en eftermiddagstur med vår Tuk Tuk-förare, till, som det var tänkt en ”flytande stad”, där ett lokalt folkslag lever på sjön. Efter att ha sett kajen där man skulle ta en båt ut till dessa människor, kände vi inte att det var värt de 25 dollar per person de ville ha för nöjet, ALLDELES för mycket turister, som alla skulle ha del av detta. Tänk er busslaster efter busslaster med turister. Nejtack, sa vi: med tillägget; ”kan vi inte stanna till vid de där restaurangerna på höga pålar, fulla med massa hängmattor?” Efter lite språkförbistringar fick vi fram vad vi ville och vi stannade till vid ett av dessa, lade oss i vars sin hängmatta, beställde in öl och pratade lite med vår Tuk Tuk-förare om honom, om oss och om Angkor.
Vi ska ta en tidig kväll i kväll, eftersom vi blir upphämtade klockan 5 imorgon bitti.
Hittills tilltalar Kambodja oss – det verkar vara fattigare än Vietnam, men också lite uppriktigare, enklare människor med nära till skratt. Det ser lovande ut för resten av vår resa!