Så nu har dagboken tystnad igen och precis som vanligt så beror det på sol, strand och bara massa latande.
Vår andra dag på motorcykel fortsatte genom, som vi tidigare beskrivit, helt fantastiskt landskap. Vi började vår dag med att klättra upp för bergen. På vägen stannade vi till vid ett teplantage med två kvinnor som håll på att plocka skotten på te-plantorna i de klassiska i förda de klassiska hattarna som ser ut som stora platta koner. Vi har i vår dumhet, innan vi åkte hit, trott att ”jaja bilderna på människor iförda dessa hattar är bara för turister” men icke – väldigt många personer använder sig av dessa hattar, antar de är praktiska mot solen.
Resan fortsatte uppför och det blev påtagligt kyligare och utsikten blev bättre och bättre. Långt uppe i bergen stannade vi till vid en by, där det bor en liten stam av vad som kallas ”hill-tribe-people”, fritt översatt bergs-stam-folk. Dessa människor lever tydligen ganska avskärmat från omvärlden, med en egen barnmorska, läkare, skola osv. De är tydligen inte heller intresserade av att lära sig vietnamesiska, utan de har sin egen form av språk.
Enligt Pagoda, en av våra guider, så finns det ca 55 olika ”bergs-stam-folk” med 55 olika språk. De vi besökte verkar leva väldigt torftigt dock med en utsikt som kunde göra vem som helst avundsjuk! Ni får se bilder på det senare.
Efter klättringen så kunde vi stänga av motorcyklarna och bara segla ner för bergen i snirklar – vissa kurvor var verkligen hårnålskurvor, som att vända runt sin egen axel. Vi rullade i fin takt genom en av Vietnams nationalparker – en djungel/regnskog. Våra guider stannade till och tyckte att vi skulle sträcka på benen, så Tiias och Tiitin fick gå en stund och lyssna på ljudet av skogen. Tiias är omåttligt förälskad i regnskogen.
Är det sunt för en skåning som inte ens har någon svensk skog att gå i?
Nåväl. Nere för bergen började vi susa genom mer platt andskap,med vidsträckta fält av olika slag, vi såg ris (inte så konstigt kanske), bomullsodlingar ( dock är vi lite besvikna att vi inte stannade till vid någon sådan) och vi såg”dragon-fruit”/drakfrukt/Pitaya-odlingar. Tydligen är Vietnam världsledande producent av denna gudomliga frukt. För er som inte vet vilken frukt vi menar så är den väldigt rosa i färgen och med gröna flikar som står ut från skalet. Inuti är köttet vitt, med svarta kärnor.
Vi närmade oss den sk ”Highway 1”, den huvudled som går längs med hela den vietnamesiska kusten. Vi lät våra guider välja ett ställe där vi alla kunde äta lunch. Detta gjorde vi på en riktigt vietnamesisk vägkrog utmed denna huvudled. Fisk, bläckfisk och räkor stod på menyn, tillsammans med en biff med vattenkrasse – och till detta gott te. Kanske den allra bästa måltiden hittills! Detta blev sluttampen på vår resa med motorcyklarna, nu återstod endast för oss att skriva i Pagodas gästbok om vår resa, (behöver vi berätta att vi varmt rekommenderade en sådan tur med honom?) och sedan att skjutsas ner till vår nästa destination, det ökända, Mui Né.
När vi susade in genom Mui Né kände vi ganska snart, båda två, att det var inte riktigt stället för oss. Vi tittade på det stället som Pagoda rekommenderade, men inget av rummen vi erbjöds var med balkong och vi gillar ju att sitta ute och läsa våra böcker, spela tärning/kort och bara njuta av kvällarna så vi kände oss lite skeptiska och bad därför om att få se ytterligare nåt ställe. När nästa ställe erbjöd samma sak men för mer pengar bad vi så sonika att bli skjutsade tillbaka till första stället. Vi tog ett, lite vemodigt, farväl av våra motorcykelförare-guider och inackorderade oss på vårt rum, där det första vi gjorde var att möblera om. Upptäckte nämligen att om vi flyttade en litet skåp och stolen till fönstret, så kunde vi ju så öppna fönstret och sitta där, nästan som en balkong – för 14 dollarn/natten så fick det banne mig duga.
Resten av tiden sen dess har vi således tillbringat med att sova, sola, bada, sola, sova, bada, läsa våra böcker, äta och dricka gott, spela lite tärning och lite kortlek… Tiias lider fortfarande av sviterna efter förkylningen han drog på sig innan vi åkte och Tiitin är bara allmänt trött, så vi slappar – tar dagen som den kommer och njuter av värmen, solen och att bara finnas till.