Vi vaknade upp denna annandag jul och hade ett mål i sikte, vattenfallen! Vår utlovade frukost var naturligtvis ingen frukost. Tacka fransmännen för att vi precis utanför vårt hotell kunde köpa på oss varsin baguett, om än att Tiitin åter igen fick koriander i sin. I övrigt innehöll de gurka och stark sweet chili-sås. Mätta så förhörde vi oss lite vidare kring våra möjligheter att åka bil till vattenfallen. På vägen ut hade hotellet erbjudit oss att fixa en taxi tur och retur för 490000 dong (160 kronor), men vår matservice tyckte detta lät mycket. 2-300 tusen skulle det kosta, max. Eller så sa han i alla fall.. Vi checkade ut, packade våra väskor för en halvdagstur och gav oss tillbaka för att se om han kunde infria sitt pris – men nej. Vi kom ner dit och rent plötsligt kostade även hans taxi-tips 500 tusen dong. Var det grannsämjan som reglerade priset? Hur som helst tackade vi för hans hjälp, men nejtack, det fick bli varsin moppetaxi. Det visade sig vara ett smart drag i alla fall, visade det sig så fort vi lämnade vår lilla stad. Kullarna/bergen runt omkring oss hade te, kaffe, bananplantager och durianodlingar. För övrigt såg vi också julstjärnor i form av buskar, God jul! Utanför varje hus låg kaffebönor på tork i olika stadier av torkning. Plötsligt dök även en stoooor kyrka upp mitt i ingenstans. Kristet värre.
Framme vid området runt vattenfallet, möts vi av en stor entre – i stil med djurpark eller nöjesfält. Stora bågar över vägen blev entren, där vi fick betala första inträdet, 50000 var (15 kronor). Vi kom då in på ett område som mest påminde om en resort – allt var tillrättalagt. En stor alpinbana hade rulltrappor upp till entren. Man kunde hyra cyklar att rulla omkring i parkområdet med, trampbåtar i form av svanar, man kunde åka rullskridskor, man kunde köpa souvenirer – och man kunde fika, äta, eller dricka sprit på minst fem olika ställen. Man kunde även åka tuff-tuff-tåg ala nöjespark. MEN, det var spöklikt tomt när vi kom. Massvis med personal som fejade och donade, men inga gäster.Lite konstigt kändes det allt men vi blev välkomnade av en person som jobbade i ett litet informationsbås där vi fick varsin flyer med karta osv, så vi knallade vidare mot vart kartan visade att vattenfallet skulle vara, När vi närmade oss hörde vi det karakeristiska dånet, så vi visste att vi började närma oss, och såvida det inte var en inspelning, så förväntade vi oss ett större vattenfall än det obefintliga vi trekkade tre timmar enkelt till på Koh Kho Khao, på vår första Thailandssemester.
Förvånade blev vi när vi kom runt ett hörn, och såg – en hiss! Ingen trappa, ingen stig i närheten utan bara denna hiss. Och så, en första blick från ovan på vattenfallet. Nog var det vatten i fallet i alla fall! Vi fick betala ytterligare lite för att få ta hissen ner till vattenfallets fot, så det gjorde vi. Tiitin hävdade redan sedan innan hur hon gärna kunde tänka sig att gå en stig eller eventuellt trappor NERFÖR, men inte alls tänkte gå UPPFÖR. Med hissen nerför hade vi redan klarat av och Tiias var ohyggligt (om inte till och med osunt) intresserad av att ta trapporna upp och eftersomn Tiitin gillar sin Tiias så mycket så blev det som Tiias önskade ”#%&¤& trapporna upp i en #”#¤%&&&% stigning med en inte allt för glad Tiitin. Uppe vilade vi så en stund, drack lite vatten och besökte toaletten innan vi så steg upp bakom våra moped-chaufförer igen.
Väl tillbaka i Bao Loc igen bokade vi in oss på första bästa buss vidare och förskaffade oss lite friterad kyckling till lunch. Tiitin, inte så nöjd med ben och skinn, men desto mer nöjd med frityrsmeten. Tiias var nöjd med mest hela lunchen.
Vi köpte på oss lite färdkost i form av torkade, sockrade jordgubbar och snart nog kom vår buss och hämtade oss. Första biten av vår resa nyttjades effektivt till en middagslur lite längre än så. Efter ett par timmars resa började vi så stiga markant, vi slingrade oss upp på serpentinstigar mellan ravinerna. Överallt var utsikten fantastisk!
Väl på plats i vår slutdestination för dagen, Da Lat, klev vi av på busstationen som låg en bit utanför staden. Vi blev mötta av de såkallade ”Easy Riders”, efter filmen, som med motorcyklar kan ta gäster ut på utflykter. Mot att de fick köra sitt säljsnack för sina utflykter, erbjöd de fri transport in till staden, och något lämpligt hotell. Bra tänkte vi, vi kan ju lyssna på vad de säger, och så får det vara om vi inte är intresserade. Vi fick transport, först till ett ställe, men så ville vi se något annat, så vi fick även transport dit. Vi bestämde oss för att checka in på det andra hotellet vi såg, och började att lyssna med viss skepticism, dock med ett öppet sinne. Vi brukar normalt inte ta så mycket tourer, men eftersom vi på Sri Lanka var på ett te-plantage, utan att vara inne och se tillverkningsprocessen saknade vi detta lite. Även att se kaffeprocessen hade varit trevligt tyckte vi, kanske titta lite på risvinstillverkningen. Om inget av det visar sig vara intressant tror vi att en motorcykeltur i denna miljön kan vara en upplevelse, så vi lät oss övertalas och slog till på en tvådagarstur, om än efter att ha prutat lite.
Incheckade, bytte vi om till långa byxor, då Da Lat på sina ca 1500 meters höjd är lite kyligt, och gav oss iväg på en liten upptäcktsfärd på stan. Vi hittade ganska snart ett ställe som sålde hjälmar i form av kepsar (yeaaaah!) och äntligen fick Tiitin en cykelhjälm med stil. Snart nog hade hon sålt på även Tiias en! Med stil kommer vi att inta Malmös gator i vår. Kanske dags att öppna importfirma?
Maten intogs till en början med spett, tyvärr var kycklingen i form av svansen (segt, broskigt och oaptitligt), en del var fläsk, en del var ägg, och en annan var något instoppat i palmblad. Och en bulle som luktade nästan ammoniakaktigt, nästan som kubb, men mycket starkare, men som smakade alldeles ypperligt.
Tyvärr blev vi inte mätta på det där, så vi fick ta vår tillflykt till ett Phó-ställe, där vi provade ytterliggare en nötkötts-phó, innan vi tog en tidig kväll med lite chips och öl på hotellrummets balkong.