Vår andra dag i Vietnam började för andra dagen i rad, med en fri frukost, åter igen bestående av ägg och toast (vad hände med de goda baguetterna?). Tiitins ägg, en omelett hade mycket god fyllning, majs, bönor, morötter och purjolök – det var otippat, men stärkande sådär på morgonkvisten.
Vi hade nu bestämt oss för vad vi ville göra härnäst, vi ville åka upp i de centrala högländerna för att få se lite inlands-Vietnam innan vi beger oss till kusten för sol och bad. Staden vi siktade på var omnämnd i vår guidebok för sina kaffe, the och silkesmasksodlingar, och det enda vattenfall som anses vara värt att besöka just nu, i torrperiod.
Dagen innan hade vi sett ett bussbolag som skulle kunna ta oss upp, och stärkta av frukosten tog vi vårt pick och pack och gick till dem. Jodå, en buss gick, ganska snart också. Ingen sittbuss visade det sig, utan en sovbuss, med tre rader, i dubbla höjder med liggsäten. En buss det visade sig att vi skulle spendera fem timmar i, inklusive två längre stopp och ett kortare, medan vi snirklade oss upp längs kullarna och bergen. Ju längre det gick, desto vackrare blev utsikten, och desto djupare blev ravinerna bredvid vägen. Sovbuss fungerade alldeles utmärkt för oss, vi kommer nog att åka det igen om vi får chansen.
Väl framme i orten hade vi ingen karta, så utan att egentligen veta vart vi skulle började vi gå. Samtidigt började det regna.. så när vi såg en skylt med ”HOTEL” blev vi lyckliga – kanske skulle det tänkas vara vårt hem för ett dygn? Hotellägarna, som inte kunde mer än max tre ord engelska visade oss först ett stort och luftigt rum, problemet var bara att det låg alldeles ut mot vägen. Det bullrade alltså något ofantligt, och så är det ju det där med asiaters användande av tutan. Ofta, gärna, flitigt, och längt. Och det krävs egentligen ingenting för att de ska börja, Nej, det funkade inte, men vi lyckades i alla fall efter en lång stund teckna att vi tyckte det lät för mycket, hade de kanske ett rum bort från vägen? Nej, det hade de inte, men ett rum högre upp, vilket lugnar ner bullernivån märkbart, om än att den fortfarande hörs. Vi flyttade in, eftersom vi insåg att det inte kostade mer än femtio kronor, Imorgon får vi se om det ingår frukost, som de (kanske inte) vet att de har lovat oss.
Väl incheckade gav vi oss så iväg – och hittade en Coop-mall. Tiias provade lite kläder, men hittade inget som riktigt passade. Tiitin provade sneakers med inbyggd, osynlig klack, som tyvärr inte heller passade. Efter en runda på snacksjakt fick vi med oss ett par nya ölsorter för 2-3 kronor per burk, men också en halvflaska inhemskt vin, tack så mycket fransoser, för att ni koloniserade.12 kronor kostade det, och var drickbart, om än inte jättegott.
Vi avslutade kvällen med vår hittills andra Phó, billigare än den första (60000 dong~15 kronor, för båda) och,som får bättre betyg än den första,innan vi drog oss tillbaka till rummet igen för kvällen. Här fick vi ÄNTLIGEN igång Internet, så vi kunde skicka upp dessa rader.. Imorgon väntar (förhoppningsvis, om vi kan få någon att förstå oss) ett besök till vattenfallen, innan vi drar oss vidare mot Dai Lat, en stad ännu högre upp i bergen.
Over and out.