Äntligen en början på vår resa

Äntligen fått igång internet på vår dator! (mer om detta senare!)

Vi åkte till Kastrup i god tid. Vi köade länge och väl, för att vi inte hade gjort online-incheckning. Note to self: Gör den!
VI kom fram till slut, och då fick vi första problemet för resan. Tiias verkar ha misstolkat reglerna på Emirates hemsida, för hur man skriver in sitt namn. Därmed ville först inte vår incheckningsperson checka in oss. Eller.. ja, Tiias i alla fall. Han hade tydligen skrivit Tiitiins namn rätt, men vad hjälpte det. Efter lite konfererande med sin chef tillät vår incheckningsperson även Tiias att checka in.

Vi gick vidare till gate, spända på hur Emirates standard skulle vara i jämförelse med vårat tidigare nyttjade Qatar. Och det blir ett stort njae på detta. Det var ett sprillans nytt plan, med ett fantastiskt bra inflightsystem, och Tiias uppskattade den lite varmare, mer humana temperaturen i planet – men det räckte inte riktigt. Maten var bra, vinet likaså, men t.ex. påsen med tandborste och öronproppar saknades, flygpersonalen var inte lika trevlig, maten kunde vara ett snäpp bättre. Vinet kom efter maten, när man redan hade ätit upp. Inte blev vårt omdöme bättre av att vår andra flygning från Dubai flögs i ett äldre plan – då inte ens inflightsystemet var lysande. Emirates var bra, men inte bäst!

Väl i Dubai klev vi av, och följde de instruktioner vi fått från Köpenhamn – vår gratis hotellnatt vi skulle få, skulle vi få instruktioner om i första bästa infodisk. Nåja, andra. Tredje? Fjärde? Vi tappade räkningen, innan vi så var hela vägen fram till utgången – där vi hittade bussen som skulle ta oss till vårt hotell. (Inga #¤#%”# lädersäten här inte, synd man inte känner en Emiratespilot, som vissa andra…). Hotellet var bra, stort rum och fräsch, incheckningen gick smidigt, vi var nöjda och glada. Väckta, med en bra frukostbuffé i magen skulle vi bara göra det sista på rummet.. synd bara Tiias glömde kameran i frukostmatsalen – vilket han kom på i hissen på väg upp till åttonde våningen! Tiitin fick vända och rusa ner, och tack och lov var kameran kvar där Tiias lämnat den. Andra missödet avklarat!

Efter en händelselös andra flygning landade vi så äntligen i Vietnam, på Ho Chi Minh’s flygplats. Eller Saigon som en del fortfarande säger.

Där tackade vi alla gudar som finns för vårt svenska pass, som automatiskt ger oss fördelar i passkontroller överallt. Medan de allra flesta fick gå och ställa sig i den SUPERLÅNGA visum-kön, knallade vi glatt igenom den kö-lösa passkontrollen och skaffade oss femton dagar innan vi är tvungna att lämna landet (vilket vi gör – till Kambodja)..

Första uppgiften i det nya landet – ta ut pengar på närmsta uttagsautomat. Eller, det var vad vi trodde i alla fall. Det visade sig så klart att pengarna var slut i automaten, och för andra gången i rad (vi kommer ihåg sommarens fadäs, där vi inte hade några ringit och inte kunde ta ut pengar i Kuala Lumpur när vi landade). Som tur var hade vi denna gång lite dollar med oss, som vi växlade in till rätt många vietnamesiska Dong – ungefär 20000 dong per dollar, eller ca 3000 dong per sek, lite lätt avrundat.

Efter många om och men fick vi i alla fall tag i en taxi till vårt hittills enda förbokade hotell. Ett jättefräscht, nyöppnat hotell, som var dyrt, i vietnamesiska mått mätt. Vi ville inleda vår semester med lite ”lyx”.

Redan på flyget hade vi nog bestämt oss att vi behövde landa till lite och ta det lite lugnt, så vi hade bestämt oss för att stanna en extra natt i Saigon. Vi hade inga riktiga planer för hur vi skulle ta oss an VIetnam, så vi behövde fundera ut det. Tyvärr hade vårt hotell inga lediga rum, så vi fick ge oss ut på jakt. En jakt som slutade runt hörnet på ett annat hotell. Inte lika nytt, inte lika fräscht, men det dög åt oss. Lite bättre pris också. Jetlaggade som vi var, blev det en tidig kväll på hotellrummet, med en öl från minibaren för hiskeliga 4-5 spänn för en burk. Inga muslimer här inte, till reskassans/ölkontots fördel!

En natt, och ett hotellbyte senare gav vi oss ut för att upptäcka Saigon. Vårt första intryck blev; SÅ MÅNGA MOPPAR, överallt, hela tiden, i horder! Ofta är det hela familjer på moppen, med småbarnen i rottingbarnstolar mellan sitsen och styret. Utan hjälm såklart, men i denna juletid, iförda tomteluvor.

Man kan inte gå på trottoarerna, för de är alldeles fullsmockade med mopedparkeringar, matserveringar, hantverksredskap, vagnar, osv osv osv.Alla har dock respekt för att man går i vägen,, och att korsa en gata är en konst, där det viktigaste är att man hittar den respektfulla rytm, där moppar, bilar, cyklar och fotgängare samsas.

Det är varmt här, men det är definitivt inte så fuktigt som vi är vana vid, från södra Thailand, Malaysia och Sri Lanka,, det blir inte det här ”våta varma omslaget” man känner överallt. Det luktar inte samma ”instängda sommarstuga” som de andra länderna.

Vi köpte oss vår första Phó – nudelsoppa, i Tiias fall med sidfläsk (med svål), och Tiitin med friterade vårrullar med krabbfyllning. För detta, med varsin öl betalade vi 140000, alltså ca 45 spänn. Vi trodde att det skulle bli dyrare – enligt vårt överslag när vi räknade från menyn i alla fall.

En av marknaderna låg sedan runt hörnet från vårt matställe, så vi började vår spaning efter vad vi skulle ta med oss hem från Vietnam, när vi reser tillbaka. Vi skippar maten, husgeråden, men kanske ska vi bryta trenden och faktiskt ta med oss ett par ”souvenirer”, i form av fat med lokala motiv. Vi vandrade vidare, och hittade en annan marknad som ännu mer verkade inrikta sig enbart på lokala invånare, och väldigt lite på turister.

På väg tillbaka för en liten tupplur, blev vi tvungna att dyka in om frozen youghurt-stället (mmmm, damn you Sanna!) och hugga in på varsin skål. Väl hemma på hotellet försökte vi få igång internet för att kunna skicka in resdagbok, men fick problem. Hur vi än försökte kunde vi inte få igång internet. Inte ens en ominstallering hjälpte, det enda som hände där var att vi tappade bort våra filmer och serier vi hade på datorn.. HURRA för 7 timmar på Dubai International på vägen hem (Anna, har din bror något bra tips?)

Vi gav oss sedan ner på stan igen , på jakt efter julmiddag på någon ”Bia Hoi”, en biergarten med lokalt bryggd fatöl – och hamnade i det stora turiststråket. Vi konstaterade att detta nog inte var något för oss, utan gick raskt vidare runt hörnet från turistgatan, och fann.. en klockren lokal utomhusrestaurang. De slog upp fällbord på trottoaren (sa vi att man inte kan gå där?), ställde ut ett par plaststolar, och vi satte oss ner, spanandes på moppar i långa rader som susade förbi, och beställde in mat och öl. Tiias fick in en fläsk-stirfry med koriander och chili (MUMS!) och Tiitin fick in grönsaker och räkor/bläckfisk – som hon inte alls gillade. Vi följde upp detta med mer öl, och att plocka i friterade vårrullar på räkor, och deras speciella dipsås, gjord på chili, lime, socker och fisksås. MUMS, igen..

Detta fick avsluta vår julmiddag, och vi knallade hem, via en TILL frozen youghurt, det är ju trots allt jul ändå. Tiias fick en 20-kronors klippning. Tyvärr fick han ju vad han betalade för.. Det hinner nog växa ut lite innan vi ska åka hem..

Efter detta var tom våra stenhårda sängar (alla sängar här är stenhårda) vääldigt lockande och vi somnade som en stock, och vi sov hela natten..

Lämna en kommentar