Hundred Islands blev en dag av snorkling, solande på stranden, jättemusslor, anemonfisk och annat.
Vi började dagen med att klättra upp på en utkikspunkt med vy över skärgården. Från utkikspunkten gick vi sedan ner en bit, och in i en grotta. I grottan hoppade vi sedan tre meter ner från en klippa ner i havet och simmade sedan ut och runt klippan tillbaka till båten. En adrenalinkick, och jäkligt kul!
Vi såg sedan de fantastiska jättemusslorna, ibland en hel meter i diameter. När de dessutom var på grunt djup var de extra mäktiga i upplevelsen. På ett ställe var de kanske till och med lite väl grunt, då Tiias råkade falla ner med fötterna lite, och nästan blev av med en tå. Såret som blev mellan hans tår blödde på ganska bra och avslutade den snorklingen..
Vi upplevde det som om det fortfarande var ganska kallt i vattnet, kallare än vad vi könner at vi haft innan. Detta gjorde att varje snorkling blev ganska kort, innan vi frös.
Vi snorklade på ett par andra ställen och hade lunch på en egen strand, och även ett annat stopp för lite solning på en annan. När eftermiddagen kom, var det så dags att återvända till hamnen och kliva av.
Vi hade redan på morgonen checkat ut, och hämtade nu bara upp vårt bagage och gav oss in till Alaminos, en stad i närheten.
Vi bevittnade det offentliga Zumbapasset som tog plats två gånger i veckan och var öppet för alla. Vilket också visade sig stämma då det var massor av människor ute, mestadels kvinnor. Deras män satt på kafeerna runt omkring. Där träffade vi borgmästarens entourage och hälsades väldigt välkommen till Alaminos av borgmästaren själv.
Vi pratade på en bra stund innan Zumbapasset var slut, massor av folk vällde ut på gatan, och vi sa adjö till våra nyfunna vänner. Innan vi skiljdes blev vi rekommenderade mat som verkligen höll måttet, fantastisk Sisig till Tiias.
Efter en natt på vårt hotell i Alaminos tog vi sedan bussen ner till Manila och rullade så in. Vi tog först metron och sedan en Jeepney mot vårt hotell. Jeepneyn fick dock punka med en stor knall och vi fick kliva ur. Vi valde att ta en promenad resten av sträckan, men först – ölstopp på en ”tjeckisk” bryggeripub, där vi fick ganska trevliga öl.
Vidare sedan till vårt hotell där vi tog oss upp på taket och hängde i vår takpool med infinityview över Makati och Manila. Efter en liten promenad på stan fick vi sedan maten på ett hippt ställe på en uteservering. Väl tillbaka på hotellet tog vi ännu en tur upp på vårt tak, för att kika på den glittrande ljusshow som stadsbilden Manila erbjöd.
Dagen efter gjorde vi som vi brukar göra i en ny stad. Vi tog mål mot ett besöksmål lagom långt från vårt hotell, och sedan promenerar vi i snirklar hela vägen dit, och försöker att följa näsan och känslan för att snubbla på den bästa maten, shoppingen och sightseeingen på vägen. Målet för dagen var Intramuros, de gamla spanska kvarterien, De var nergångna men hade fantastiskt vacker kolonial arkitektur och ett lugn som vi inte hittade någon annan stans i Manila.
Vi blev utsatta för ett rån/fickstöldsförsök, (vårt första någonsin) av ett gäng gatubarn. Ilskna schimpansen (eller så kände han sig iaf) Tiias använde all sin tvåmetersräckvidd för att freda sig och pojkarna tog snart till flykten. Detta var en del av den lååååånga promenad som tog oss tillbaka till hotellet och ett efterlängtat och välbehövligt kvällsdopp.
Vi hade sedan en avslappnad sista dag innan vi tog sista doppet för denna resa och gav oss av mot flygplatsen, där vi inte blev insläppta i vår terminal, då det var för tidigt. Vi fick stanna utanför flygplatsen tills incheckningen började. Ett enormt kaos senare klev vi på planet och kom iväg mot Shanghai.
Vi landade på kvällen/natten och checkade in på vårt hotellrum – för en femhundring natten var det enorm lyx – ett rum lika stort som vår lägenhet, en stor kingsize-säng och ett badrum med både dusch och badkar, samt en toalett med rumpspolning och belysning inuti (så att man kunde följa lyset om man gick på toa på natten…).
Efter en natts sömn gav vi oss iväg på stan och tog en av våra berömda långa promenader. Vi handlade vinterjackor – då vi överskattat våra egna medhavda kläder (vi FRÖS) och vantar med rosa kaninfigurer på (ja, till Tiitin..). Detta på väg mot Bund – den stora promenaden längs floden, med utsikt över finansdistriktet Pudong och skyskraporna (bland annat ”flasköppnaren”) på ena hållet, och de gamla prestigehusen längs på andra hållet.
Vi vände sedan inåt från floden igen och gick förbi Peoples Square där bröllopsmarknaden var i full gång. Ja det handlade alltså inte om klänningar och dekorationer, utan om att mestadels medelålders kvinnor letade en livspartner till sina barn! Överallt fanns ”kontaktannonser” som vi såvitt vi kunde tyda handlade om ålder, längd, vikt inkomst, boende och annat man kunde behöva veta om en tilltänkt partner. Vi tackade vår lyckliga stjärna att vi själva fått välja varandra att vara med..
Tiitin var sjuk och vi bestämde oss därför att stanna på vårt hotell för mat. Vi åt en västerländsk middag ensamma i restaurangen i executive-loungen. Eller ja, ensamma blev vi efter en stund när de storrökande kineserna till affärssällskap gått. Det blev en västerländsk meny, efter tre veckors risätande.
Vi stannade till i en park, en typiskt kinesisk park, med en teshop och gubbar som spelade kort. Vi satte oss och drack fantastiskt te, Tiia grönt och Tiitin med hela jasmineblommor.
Vi avslutade denna resans matintag på ett lokalt hak, i en källare nära den tunnelbanestation vi skulle ta till flygplatsen. Vi hade tagit span på ett ställe som hade en meny som såg spännande ut, men när vi kom till denna var kön till bord uppe i en halvtimme-timme. Med ett flyg att åka till var vi inte sugna på att utmana ödet på detta vis.. Plan B var stället som låg bredvid, en halvtrappa ner i en källare. På väggarna hängde bilder på mat vi inte visste vad det var och menyn vi fick stod bara på kinesiska. ”Do you speak english?”.. Nej, personalen bara ryckte på axlarna. Vad gör man i detta läget, om inte – ser sig omkring? Letar efter något som bordsgrannarna äter som ser gott ut. Ett sällskap män bredvid oss blir intresserade och rekommenderar deras gryta till oss, och vi får den med lite nudlar till. Vi vet än idag inte 100% vad det var för kött i denna gott välkryddade gryta, men vår bästa gissning är att vi fick ryggköttet från vaktlar. Det var alltså vad som såg ut att vara en ryggrad, med pärlor av saftigt, mört kött som man plockade av. Vi blev mätta och nöjda, och bestämde oss att inte fundera för mycket kring vad det var (padda och råtta hade redan slagit oss som rimliga alternativ) och vi gav oss så iväg mot flygplatsen.
Vi valde att ta Maglev-tåget – något som Tiias minns att han varit fascinerad av ända sedan barnsben, att det var en fantastisk teknik. Ett tåg som ”flyter” fram ovan mark.. Som transportmedel var det annars inte mycket annorlunda än alla andra moderna tåg, förutom att det gick ruskigt snabbt. En del av denna fart gick oss dock förbi, för att vi inte hade mycket referenspunkt att fästa oss vid, och det blev i sig en ganska ”normal” transferfärd. Vårt flyg hem gick i rättan tid, och efter en kortare transfer i Istanbul var vi så hemma i Malmö igen.