Vi vaknade så upp i vårt eget Pearl Harbor. Vi fick lite panik, kände – vad ska vi nu gära? Hur ska vi stå ut med våra 20 fillipino-japaner? Eller ska vi resa vidare direkt? Vi frågade vår manager – Yun, om de skulle stanna – ”kanske” svarade han.. ett tag.. men sedan kom han och viskade att, jovisst, nog skulle de lämna! PUST, sa vi och bestämde oss för att stanna. Vår pärla hade alltså tack och lov blivit befriad från den japansk-filippinska ockupationsmakten och vi kunde nu börja se fram emot en trevlig tid med beachliv och snorkling som mål.
Dagen spenderades så med att ligga på den vid vår ände, relativt lugna stranden, få riktig solsäkert strandliv, lite lätt snorklande kring stranden. Tyvärr fanns det mycket sjögräs, så vissa ställen gick det inte att se speciellt mycket annat. Vi var otroligt fascinerade över hur revet vid lågvatten dök upp över vattenytan. Barn gick och letade bläckfisk och sjöborrar och annat ätligt i vattenbrynet och på de ytor som revet visade sig.
Vi kände att det började bli dags att planera lunch, och Tiitin gick för att förhöra sig. Vår värd frågade om hon gillade skaldjur, jodå, det gör vi ju, svarade Tiitin, varpå värden bara pekade på en tjej med en plastpåse med något slemmigt i; ”Bläckfisk?”, frågade han. Jo, svarade Tiitin varpå plastpåsen bytte ägare.
Tiitin undrade vad hon gett sig in på, men Tiias var som vanligt optimistisk till allt slemmigt och läskigt i matväg. Det visade sig att det var supergott – vi fick den i någon chilisås som smakade starkt och bra.
Vi låg sedan och degade på beachen resten av dagen, en sådär slött härlig dag.
Dagen efter hade vi sedan bestämt att vi skulle ut och snorkla lite vid Santiago island, och Yun hade fixat en kompis till honom som skulle köra båt. Vi hade läst i guideböckerna om 14 mile reef, ett dykparadis och tänkte att detta skulle spilla över på snorklingen i alla fall litet.
Vi tog så den mödosamma tricyclen till stan, till båten som tog oss ut. Vi började med att konstatera att vädret var dåligt denna dag. Dåligt, för att vi inte hade solen som skulle hjälpa oss att värma upp oss efter snorklingen – men också för att sjögången var lite värre i blåsten.
Vi tog oss så i alla fall ut till första etappen, jättemusslor. För att ta oss ut fick vår båtsman ömsom kryssa mellan reven, ömsom staka sig fram med en lång bambupinne. Vi plaskade i vattnet med våra cyklop på och började titta – och nog fanns det jättemusslor! De var ibland en halvmeter-meter stora på bredden och de hade ”läppar” i olika färger som de använde för att fånga upp födan. Vi låg och plaskade en stund innan Tiias så bestämde sig för att vända 180 grader runt för att båten var där. Och eftersom det var lågvatten, eftersom Tiias är lång och eftersom musslorna var stora – föll Tiias fötter neråt och det nästa han märker är att det sticker till på foten och när han vänder sig om för att se vad det var, ser han en mussla som stängdes med ett brak – som tur är utan hans fot emellan.Det blev dock ett sår – mellan stortån och nästa tå av alla konstiga ställen, och blödde ganska rejält. Det blev slutet på den snorklingen, men efter en omplåstring kunde vi fortsätta dagen ändå.
Ett andra snorklingsställe blev så med lite fisk och framförallt enorma sjöstjärnor i olika färger, orange, blå, korall och svarta, men sikten var sådär, och mycket sjögräs gjorde det lite svårt att se – men vi gav det en stund innan vi gav upp och planerade nästa stopp. En milkfish-farm fick vi fram var nästa stopp vi skulle titta på – spännande tyckte vi och båten satte av. Det hade dock blåst upp och sjögången hade blivit lite större, men inte värre än att det såg körbart ut. Vilket vi fick erfara – tyckte inte kaptenen det utan han stävade hem mot hamn. Vi ville inte motsätta oss kaptenens råd – man får lita på att han vet vad som gäller.
Mycket var dock konstigt – vi hade varit ute 2,5 timmar av de utlovade 6 timmarna. Väl vid hamn stod vår tricycleförare som vi bokat hemfärd med, verkligen redo, något vi knappast någonsin sett ens när vi förväntat oss det. Vi försökte säga att vi inte ville betala fullt, vilket inte heller accepterades, ”fast pris gäller” sa han – och eftersom han enligt uppgift var vän till resortkillen ville vi inte sätta hårt emot och bråka med honom heller, utan bestämdee oss för att se vad vi kunde göra i efterhand ändå – och verkligen berätta vad vi tyckte som allra minst. Än värre blev det dock medan vi gjorde oss redo att kliva in i tricyclen – vår båtkille gav en okänd summa pengar till tricycleföraren och så skrattade de.
Vi kom så tillbaka till vår resort, lagom till lunch, och Yun, vår värd undrade rakt ut vad vi gjorde där redan. Vi förklarade allt; han beklagade allt och gick iväg och ringde – men inget vidare gott kom ur det. Vi var alltså inte nöjda med snorklingen och bestämde oss så för att åka vidare ett par timmar bort och prova ”hundred islands”, 123 små pytteöar som blivit nationalpark. Vi fick fortsatt fantastisk mat, både till lunch och middag. Vi fortsatte få frågan om vad vi ville äta, och vi sa vad vi var sugna på och bad dem sedan smaksätta hur de ville.
Det var en lite halvdan dag för strandliv, men det var en utmärkt dag att bara mysa, sova lite, läsa lite och spela lite kort – verkligen semester!
Sista dagen var inte helt annorlunda från resten av tiden – vädret var dock perfekt denna dag, solsken och bara en liten bris. Vi fick en excellent lunch – fiskfileer, också dem i en chilisås, dock helt annorlunda från de tidigare, och mycket mat var det. Så mycket att vi inte ens ifrågasatte att vi inte fick ris. Först när vi ätit upp, kom Yun och ursäktade sig för att vi inte fått något ris. Han hade haft mycket att tänka på – hans lilla dotter hade fått hög feber.och var på läkarkontroll.
På eftermiddagen checkade vi så ut, betalade vår nota på 8000 PHP (1200 kr) för tre nätter i ett fint fräscht rum med AC på stranden, tre frukostar, tre luncher, tre middagar och en hel massa öl. Mer mat och godare än vad vi ätit någon gång annars på resan var det. Vi var helt klart nöjda och hade kunnat stanna längre om snorklingen varit bättre. Yun hjälpte oss vinka in en tricycle och så gav vi så oss av mot ”hundred island”.
Inne i Bolinao fick vi byta buss med riktning mot Alaminos. Väl framme där så möttes vi av en kille som sa att han hade ett billigt boende han ville visa oss, om vi var intresserade. Vi sa att visst kunde vi väl titta på det. Ytterligare en tricycle tur så var vi så framme, Tiias tittade in i rummet, som visade sig vara ganska sunkigt men ändå helt ok. Efter en stunds prutande så fick vi så ner rummet till 1000 PHP och vi gick med på det. Stället hade också en båtförare och det verkade vara ett skäligt pris så vi slog till på även det. Med hotellrum och båt fixat inför morgondagen gav vi så oss iväg för att leta rätt på lite mat.. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Inte ens några hål-i-väggen eller streetfood ställen. Vi hittade utomhuskantiner men vågade oss inte på det, med tanken på att hela dagen efter skulle spenderas på en båt.
Så kvar blev stället som antagligen en gång i tiden haft ambitioner med som man inte riktigt verkade kunna upprätthålla. Det var mycket folk där och maten var väl okej – men bäst var väl att vi satt på pirar ut i vattnet och att stället ändå var ganska charmigt. Notan var dock kanske lite väl saltad i förhållande till kvaliteten på maten, med vi fick i alla fall beställa ett stort fint fat med frukt till efterrätt. Med en tidig uppstigning dagen efter var det så dags att ta sig hemåt och förbereda för sängen.