Vi hade hamnat på ett ställe som drivs av en amerikan som flyttat hit för ett antal år sedan, en riktig hippie. Vi bodde i en bambuöverbyggnad på en uppmurad nedervåningslänga, och hade alltså naturlig AC. En smart lösning var det att vi hade stora skjutdörrar som vi kunde öppna och hela rummet blev på så sätt helt ”utomhus”.
Ett problem med denna lösning var dock att grannstället, från 9 till 23 (längre på nyåret) slentriansjöng, mestadels falskt, i sin karaokemaskin medan de blev allt fullare ju längre dagen gick. Man kunde inte riktigt komma undan det någonstans då de spelade högt – men på vissa ställen hördes den lite mindre.
Vi fick en hel dag på stranden i det numera stabila vädret – underbart.
På kvällen drog vi oss iväg till grannstället för att äta – ”serveringen” – alltså vi säger att vi vill ha mat och de lagar till något till oss, på vårt ställe var stängd för kvällen. In kliver vi på ett annat ställe, denna gången drivet av aussies, och konstaterar – att det vimlar av svenska män med filippinska tjejer. Samtliga män var i 40-50-årsåldern och tjejerna betydligt yngre.
Obehaget växte, men vi fick i alla fall i oss middagen och drog oss sedan tillbaka med våra böcker.
Dagen efter kände vi så att vi var less på karaoken, och att det alltså var dags för oss att bege oss iväg Efter en konferens hade vi beslutat oss för att det var snorkling vi helst ville ha. Efter en kontoll mot våra guideböcker insåg vi att vi skulle behöva åka norrut, mot Bolinao och Patar beach och Santiago Island – eller hundred islands national park.
Vi beslutade oss för att prioritera Patar och började så smått räkna på hur vi skulle ta oss dit. Först en tricycle till lokalbussen, med den åkte vi några mil. Vi bytte till en annan buss, och till en annan buss. Häri lade vi in vårt lunchstopp (klockan var dock eftermiddag redan då) – vars en portion nudlar, och vars en läsk. Nudlarna var en av resans bästa måltider. Allt kostade 120php ~ 18 kr för båda. MUMS!
Efter att vi återvänt till busstationen såg vi att det skulle ta ytterligare sisådär 20 minuter innan nästa buss skulle gå – men, så kom säkerhetsvakterna som jobbade Victory Liner (vid vilkens station vi stod) och sade att ett konkurrerande bussbolags buss just passerade, stannade denna buss och skyfflade in oss i den! Det kändes ganska tokigt, men så var vi på väg igen. Vi har ännu inte berättat vad det kostar att åka lokalbuss i detta land – men i princip kostar bussbiljetten en peso per person och kilometer. En peso motsvarar här 15 svenska öre, så ni kan tänka er att – ju mer buss vi åker, desto mindre shoppar vi, äter vi, dricker öl gör vi osv osv osv – alltså; ju mer buss vi åker, desto billigare blir resan! Låter det vettigt?
Efter den tredje och sista bussen så väntade en tricycleresa på 30 minuter – verkligen benkrossande att åka runt båda två i en motorcykel med sidovagn, efter redan 7 timmar i buss. Först tittade vi på ett ställe från guideboken – ett superfin bambulänga med rena och fräscha rum. Dock – utan badrum och myggnät, så vi avstod från att stanna där, utan lyckades få fram ett annat bra ställe till rätt pris. På väg därifrån undrade vi ändå om vi skulle kunnat få vr efterlängtade öl, då damen som drev stället verkade väldigt religiös.
En liten bit bort kom vi så, körandes genom vad som verkade vara en ödetomt, och fram till ett ställe. Tiitin klev inte ens ur tricyclen – hon hade tappat hoppet, men Tiias klev ur, och möttes av två hundar (Alfonso och Chivas) och Yun, ägaren till stället. Det var ett superfint uppmurat trevåningshus (egentligen inte vår stil) med det var fint och rent och med dusch och toalett, men det stora charmen låg i ägarna, deras hundar och innergården, och flertalet sittytor vi såg fram emot att nyttja. De sålde oss direkt. För 1500 pesos natten var detta hur bra som helst.
Vi satte oss ner, blev lovade middag och slappnade av efter en lång resdag. Våra öl smakade himmelskt, även fast de var San Miguel Light – smakar nästan ingenting.
Medan vi satt där kom en grupp och sex personer och kikade på några rum, men de lämnade igen. Skönt tyckte vi, oförskämt nog hade vi börjat njuta av ensamheten här.
Vi fick in maten – den bästa hittills på Filippinerna, en krispig kyckling med vårlök, vitlök och chili som smakade himmelskt, helt underbart. Vi kände att vi hade hittat en RIKTIGT pärla, och vi började prata om att stanna länge, trots att vi egentligen hade fler ställen som vi ville besöka.
Först började så hundarna skälla, okej, fler gäster kanske, tänkte vi. Sedan såg vi de sex som vi sett innan, och antog att, jodå de ville nog ha rummen i alla fall. Det kan vi ju acceptera – men – så ser vi att de inte är sex. De är en hel klan – de var så många att de var svåra att räkna – men ca tjugo stycken plus minus ett par stycken. Vi såg skeptiskt på det hela, när de bar in låda efter påse efter låda efter back med mat och dryck, och förde ett jäkla oväsen. Japaner viskade Heidi, ägarens fru till oss när vi frågade om det var normalt att folk kom hit med hela köket med sig.
Vå pärla vi hade hittat, kändes nu mycket mindre som en pärla, och mer som Pearl Harbor, en pärla, invaderad av explosivt högljudda jappsare. Vi tog en tidig kväll, och somnade till slamret av resten av gästerna. Och vaknade likaså. När vi skriver det här, är vi åter igen omringade, men hoppet om en lugnt tid här vaknade när Yun berättade att de skulle lämna efter bara en natt.
Utanför verkar det som om snorklingen ska kunna vara hyfsat bra, tidvattnet blottlägger en hel del av korallen – så den är väl kanske tyvärr död, men vi har gott hopp om mycket fisk.