Nu började det krypa i kroppen på oss igen, maten var tyvärr inte riktigt bra nog och vi var lite väl isolerade, så vi bestämde oss efter mycket om och men att söka oss till den bortglömda ”Long Beach”, halvvägs till El Nido, norrut på Palawan. När vi rekade hur man skulle ta sig dit, bedömde vi att vi skulle behöva en fyra-fem timmar att ta oss dit, men om det var som vi misstänkte, så skulle 14 km palmkantad strand ligga för oss själva.
Hade vi vetat hur lång tid det skulle ta, och hur obekvämt det skulle vara, hade vi nog tänkt om och antingen åkt till El Nido, ellerlämnat ön helt!
Vi började med att vinka ner en buss, vilket gick relativt smidigt. Inte heller var bussen överfull, så det gick alldeles utmärkt. Klockan vid det här laget var sisådär tio. ooch vi skulle ha en timme till staden Roxas, där vi skulle byta buss ner till en by som heter San Vicente.
Jodå, till Roxas tog vi oss, det tog kanske 1 timme och 45 minuter. Väl i Roxas skulle nästa buss gå först 2,5 timmar senare, men okej tänkte vi, vi går och fixar ett par ärenden och äter lite. Och visst, 2,5 timmar gick okej att slå ihjäl, men ingen buss fanns fortfarande att finna. Till slut rullade en buss fram, som dock var alldeles överfull. Vi blev då lovade att det alldeles strax skulle komma en buss till, och att vi blev lovade sittplatser på denna. Utmärkt, tänkte vi och väntade lite till. Och lite till, och lite till. Och sent om sidor, en timme eller en och en halv timme senare, kom så en knökfull buss. Och visst, tre sittplatser fanns det ju – dock inte de fyra vi blivit lovade. För tog det en halvtimme till medan de packade om taket så att både nytt baggage och människor skulle få plats, (och nej, våra sittplatser var inte på taket). Vi satte oss (tre av oss i alla fall) och tänkte, nåja, en timme härifrån eller så, så är vi framme.
Men nej. Denna bussresa kommer nog att gå till historien som den värsta någonsin. Tiitin stod i en och en halv timme, Resten satt trångt och jäkligt, medan vi alla skumpade på de värsta sönderkörda jäkla fd. grusvägarna (numera ler-grops-sten-slalom-puckelpist-rumpdödande kostig). Varmt som tusan var det också – eftersom det gick så sakta, hade vi inte den normala naturliga AC-n i form av fartvind i öppna fönster – och ännu värre blev det när det regnade under en del av resan, och folk STÄNGDE fönstren. Det tog inte lång tid innan syret tog slut och vi badade i svett. ”Swedish sauna” skojade vi för att hålla andan uppe. Efter en och en halv timme fick så Tiitin också tränga sin ner till sittande och vi skumpade vidare.
Väl efter att det blev mörkt, blev vi så avskuffade vid en resort som någon hade tipsat Nannette om, Erickas Lodge som skulle ligga i närheten av Long Beach. Vi hoppade så snabbt som vi bara kunde av bussen, som vi vid det här laget var otroligt less på, och checkade in på kanske vårt billigaste och minsta rum någonsin.
Det var en egen bambuhydda med en liten veranda som man kunde sitta på. Inuti upptogs hela ytan av en stor dubbelsäng med ett stort myggnät hängandes över, och gången till vår egna toalett och dusch. Alltid något, tänkte vi och accepterade priset på 300 PHP ~ 45 SEK. De lagade också mat till oss direkt – grillade, hela fiskar, ris och en fantastiskt god kål-morotssallad (då vi sa direkt att vi saknat grönsaker ett tag). För detta betalade vi inkluderat vatten 120 PHP per person ~18 kr.
Sedan upptäckte i varför rummet var så billigt. Mellan ytter och innertaket sprang det råttor – hela natten. Tiias lyckades dock somna, totalt utmattad som han var, medan Tiitin inte lyckades alls lika bra, och fick inte sova speciellt mycket den natten.
På morgonen upptäckte vi hur nära de varit – vi hade glömt några kakor i ytterfacket på kameraväskan som låg nedanför sängen – där hade de tuggat hål på kameraväskan, men dock inte kommit åt kakorna ändå. En ny kameraväska får det nog däremot bli.