Jakten på de mytomspunna valhajarna

Jakten på Butanding inleddes med en stadig frukost, Tiias som vanligt på jakt efter nästa lokala frukost (i detta fallet honungsglacerat sidfläsk med ris och ett stekt ägg), medan Tiitin kör risfritt med omelett och toast. Och fast beslutna ger vi oss nu ut för att söka butandings, tillsammans med ett annat par. Vi delade kostnaden för båten så även om tidigare dagars avsaknad av butandings, så kändes det inte så tungt, även om vi skulle misslyckas. Totalt, kostade registrering, båt och fenor 2500 pesos ~ 375 kronor för tre timmars butanding utan några garantier som helst att vi ens skulle se någon.

Det var en supervacker dag, solen sken, vilket faktiskt gav oss lite hopp – Oscar, spanjoren, påstod att det var lättare att se valhajen eller egentligen dess skugga, om det var soligt. Fortfarande var det dock så att de inte varit synliga på två dagar, och tydligen var det så att dagen innan det endast var så att en enda synts under ett kort slag, innan denna försvunnit – allt enligt utsagor från andra gäster, och mest denna pratglada Oscar.

Vi gick ner till valhajscentret, där vi betalade båten och blev DVD-briefade om vad valhajen var, vad man gör i Donsol för att skydda den och hur just våra pengar gick till bevarandet av valhajen; ”we get more money out of tourism, than from we do hunting them”. Enligt den dokumentär om just valhajar som vi såg på flyget till Filippinerna skulle en valhaj inbringa upp till 1500 dollar ~ 10000 kr om den såldes till Kina. Vi har sagt det förut, och vi säger det igen. Asiater (mest kineser och jappsare) är konstiga.

I vilket fall som helst, tilldelas vi en BIO (Butanding Interaction Officer), en båt med kapten och spanare och satte iväg på en båttur i några timmar. De filippinska båtarna är spännande. De är långa och smala som en thailändsk longtail, styrningen påminner också om dessa, men de har även ett stabiliserande påbygge i form av ”skidor” på var sin sida om båtens skrov.

Och iväg for vi. Ut med båten med flera som spanade ut, och vi som spanade ovant (således inte visste vad vi skulle titta efter, och såg ingenting alls). Det gick på många ställen en ganska god sjö, vinden blåste och solen blänkte tillbaka i vattnet, och vi tänkte ”hur ska vi någonsin få se en valhaj?”. Under en lång stund gick tiden väldigt sakta, men så satte vi oss ner och solade, vilket gjorde att tiden plötsligt gick fort, så fort, så fort. Vi försökte mer, ju längre tiden gick, övertyga varandra om att ”det var ju i alla fall en fin båttur” (Yeah, right!) Vi började styra hemåt, och besvikelsen steg allt mer i takt med att land närmade sig. Kaptenen tycktes nästan känna vår besvikelse och tog en extra liten illa fungerande sista tröstrunda innan det såg ut som om han skulle göra den sista styrningen mot land. Vi började samtidigt titta på klockan och inser att det nog börjar bli dags att gå iland om vi ska hinna med vår flight vidare. Klockan passerade precis våra överenskomna tre timmar.
Då händer något. Inte bara har vi verkat få extrarundan, han gasar också full gas något han inte gjort på alla de tre timmar vi spenderat med honom). Vi vågar inte tro något, utan tycker nästan att det känns konstigt. Vi tittar på båtens besättning, och ser att alla står tätt intill varandra och pratar, och PEKAR på en båt en bit bort. Kan de ha sett en valhaj, kan vi kanske vara på väg dit!? Kommer vi att hinna med vår flight? Tiias konstaterar ”skit i flighten, är detta en valhaj så kan vi tycka att det är värt att inte komma fram till nästa ställe – för vi fick i alla fall se den!” Tiitin konstaterade att vi nog hade en så otrolig bondröta att, om vi nu skulle få se den.

Vi möter upp en annan båt – och där kommer till sist bekräftelsen på riktigt – när vår guide sliter av sig tröjan och börjar fixa med snorkeln. Som på kommando sliter vi andra också av oss kläderna (tänk att ha ett sådant jobb där du på kommando får alla tjejerna att ta av
sig kläderna, skrattar Tiitin) och sätter på oss cyklopen och snorklarna.

Vi satte oss sedan över relingen, han medan båten positionerade sig och när guiden var nöjd gav han kommandot: ”HOPPA!”, och i åkte vi. Första momentet var att komma under ”skidorna”, men guiden visade vägen så att vi klarade oss.

Och väl förbi skidorna så följde vi guiden mot hans riktning och snart uppenbarade sig den enorma varelsen under/vid sidan om oss. Tiitin höll på kuppen att dränka sig själv – i sin iver hade hon fått på snorkeln fel och den pekade rakt mot vågorna och hon svalde så mycket saltvatten att hon nästan konserverat sig själv – gravad christine till julbordet? Anledningen hette ännu en gång Oscar, spanjoren, som nämligen beskrivit att för att se valhajen var man tvungen att vara en jättestark simmare osv. Enligt honom hade han bara varit med den i 10 sekunder, därför vågade Tiitin inte stanna till och fixa utrustningen utan hon spottade sonika ut snorkeln och simmade för brinnande livet i kapp guiden. ( vi tror att vi har det på film, hur torpeden-Tiitin kom simmande förbi Tiias och Valhajen, varför var hon orolig hur det skulle vara att använda fenor första gången – det var hon ju tydligen en fena på…)

Tiias spottade också ut en del saltvatten ( vi är inte helt vana att hoppa från en båt i rörelse med en del vågor) men när det väl var gjort började han simma efter guiden som låg vid ytan och vinkade med sin hand för riktning. Väl i kapp guiden tittade Tiias ner och det kändes som han skulle krocka med valhajens huvud – det kändes otroligt stort och otroligt nära. På filmen ser vi dock att vi har ett större avstånd än vad vi båda egentligen trodde. Med fungerande utrustning så började Tiias glida med valhajen men nästan utan att komma ihåg att sätta på kameran, dock kom han på det och började filma denna otroliga händelse. Man kan på filmen se att det var lite skakigt, han verkar inte ha prioriterat bra filmkvalitet under detta dyk.

Guiden såg till att Tiitin simmade längs huvudet medan Tiias gled runt längs kroppen och försökte se hela valen. Vi fick ett par minuter med valhajen innan den dök – men vi var nöjda!

Det skulle visa sig att det inte var allt. Vi klättrade upp i båten och tog av oss allt, innan guiden signalerade för ett till dyk! På med all utrustning (cyklop och snorkel och fenorr) och i vattnet igen, ännu mer i rätt position till valen. Denna gången var det bara Tiias och Tiitin. Tiitin hann till och med rätta till sin utrustning så hon slapp dränka sig själv. Andra dyket var sedan bara njutning i sin renaste form. Vi bara gled fint med valhajen innan vi fick känna oss nöjda och återvända till båten för att bege sig hemåt (”Full speed to port, we really need to catch a flight”). Vi tackade uiden om och om igen – egentligen var tiden slut redan lagom till valhajen siktades, vi var ju på väg in i hamn, så att besättningen gav sig ut för att vi skulle få simma TVÅ gånger med valhajen på övertid var klart över förväntan.

Fulla av adrenalin skrattade vi oss tillbaka till stranden, klev av och sprang till vår väntande minibuss. Tanken enligt den urpsrungliga planen var att vi skulle ha 30 minuter på oss att duscha, byta om och göra oss ordning innan vi gav oss av. Istället var vi en kvart försenade, så Tiitin var på väg ut genom dörren med shortsen ut och in, men hann som tur var upptäcka det innan det var för sent.

Två adrenalinstinna delade sedan minibuss med fyra andra som hade missat hela spektaklet, men som fick höra hela upplevelsen i andra hand – och se filmen vi filmade. Vi konstaterar när minibussen stannar till vid den uttagsautomat som vårt sällskap var tänkt att använda för att ge oss hälften av pengarna till minibussen, att nej, håller de på sin incheckningstid, så har vi missat flyget. Sista biten gick dock ganska snabbt och vi sprang in i flygplatsen precis 45 minuter innan flyget skulle gå, och fem minuter senare sitter vi så, incheckade och färdiga i avgångshallen.

Flyget var utan överraskningar och vi landade lite försenade till flygplatsen i Puerto Princesa, Palawan.

Vi hade bokat ett ställe eftersom det var julafton och allt, och på ställets hemsida stod det att vi skulle ta oss med tricycle till ”new market terminal” och därifrån hitta en buss, minivan eller en jeepney (en speciell sorts minibuss med bänkar som är speciell för filippinerna). Sagt och gjort, till bussterminalen åkte vi, och insåg att… det inte fanns någon buss som ville ta oss, att 59 km var ganska långt att åka i en tricycle (trots att förarna av dessa hela tiden envisades om att vår destination nog bara var 15-20 minuter bort, och prutade ner sig själva) De förstod inte vart vi skulle, förrän vi lyckades få fram namnet på vårt bokade ställe. Från att ha varit tio stycken som stod och drog i oss, skingrades nu alla till att en enda förbarmades sig, men vi var ju fortfarande inte sugna på att spendera hela natten på en tricycle. Denna enda slutade envisas om att skjutsa oss, utan försökte då få oss med en jeepney. Tyvärr var den full – OM inte vi ville sitta på taket. Chauffören försökte få bort tanken ut våra huvuden, genom att säga att det skulle bli kallt – fortfarande fulla av adrenalin tittade vi på varandra, skrattade och sa, ja, taket blir det. (Förlåt mammor och pappor, som ni ser överlevde vi det här alldeles fint)

Vi anslöt till de redan 7 andra personerna som snyggt gjorde fin plats för oss och våra väskor, och iväg for vi. Vi satt obekvämt men utomordentligt stabilt på taket, så det kändes väldigt säkert. Föraren var superduktig och tog det verkligen lugnt i kurvor och genom byar. Inga snabba stopp, inga snabba omkörningar, inget alls av det tokiga körandet vi är vana vid.

Vi hann njuta av den underbara stjärnspäckade himlen och snacka lite med våra fascinerade medpassagerare, innan vi efter en och en halv timme kliver ner, precis på rätt ställe och vi tackade, önskade god jul och betalade för vår resa. Tiitin som klättrade ner där bak vid öppningen, såg hur kvinnorna inne i den vanliga sittytan blev chockade, förvånade och hur en kvinna tittade frågande på en annan kvinna som i ”Vart kom den vita tjejen från?”. Den andra pekade upp på taket och skrattade.

Personal från stället väntade vid grinden, vi fick mat och gick sedan och lade oss i vårt rum för natten. Vi minns knappt att vi ens klädde av oss, och somnade, utmattade som vi var.

Lämna en kommentar