Sov gjorde vi, vår första hela natt som inte var på resa. Vi sov ända till halv sju,, då vi hade bestämt att vi ville ha frukost vid sju. Vi skulle vara redo att ge oss ut mot valhajarna, så fort larmet om att de siktats skulle gå.Tipset som vi fått av spanjoren till gäst på resorten, som senare bekräftats av managern på resorten var att man skulle vänta till någon båt siktat en valhaj och först då ge sig iväg.
Så upp, käka frukost, registera sig på valhaj/turistcentret som också varnade att man tyvärr inte sett valhaj dagen innan .Det bekräftade planen att vi skulle avvakta och ge oss ut först när allt var klart.
Och väntade gjorde vi väntade och väntade.. Morgonen blev till förmiddag medan vi umgicks med fler som hade följt samma strategi. Vi gjorde något för oss ovanligt, vi spenderade vår tid vid swimmingpoolen på resorten, och tänkte att snart nog kommer larmet.
Förmiddagen blev sedan till lunch, och hungriga var vi vid det laget – så lunch beställde vi in, och just när vi fått den kom dagens första regnskur, men som snabbt drog bort. Nåja, tänkte vi, det blir snart sol igen, och vi drog oss tillbaka till vår stora terrass där vi hamnade i ryggläge på varsin soffa och med varsin bok. Hur mycket läsande det blev är oklart, varje gång Tiitin tittade upp från sin bok, sov Tiias, och varje gång Tiias tittade upp från sin bok, sov Tiitin. Och så spenderades eftermiddagen händelselöst. Det enda larm som gick, var de återkommande skyfallen, och vi konstaterade att; 1. Det var bra att vi inte åkt ut, rapporterna från samtliga båtar sa att inga valhajar hade siktats; 2. Vi behövde sova, och det fick vi, och 3. Inga valhajar för andra dagen i rad – och imorgon lunch måste vi lämna (senast) för att hinna till flyget till Palawan och den resort vi har bokat för att tillbringa julen på.
Vi avslutade denna stillsamma, men otroligt härliga, regniga dag med varsina tre 9 kronors-drinkar på happy hour, pratandes med bartendern, en ung Ho tel Management-student, som drömde om att driva sin egen resort. Det är spännande att höra hennes story, hennes drömmar och perspektiv på livet och framtiden. Det är alltid intressant att höra om folks drömmar och mål, och vi blir samtidigt väldigt tacksamma för att vi är svenskar och har det så enkelt och hilma fram förspänt för oss. En middag senare, trillade vi i säng, fast beslutna om att gå ut och leta efter Butandings/valhajar tidigt på morgonen efter, för visst hade det blivit väldigt konstigt om alla andra gjorde ”jobbet” och vi bara åkte räkmacka på andras bekostnad när de spanade på butandings. Nöjda och något berusade somnade vi gott, med klockan ställd, åter på halv sju.