Äntligen framme! Det är knappt så att vi orkar beskriva våra senaste dygn men vi har slumrat nu i några timmar på terassen utanför vårt boende i Donsol. Det visade sig att det skulle bli en liten utmaning att oss hit. Låt oss börja från början.
Vi landade i Manila runt 05:30 tiden på fredagsmorgonen, (mitt i natten mellan tors-fredag för er del) hettan slog emot oss, 27 grader och fuktigt. Härligt! Vi hade läst att det skulle finnas hotell i närheten så vi gav oss ut från terminalen, som förresten fick Sturups bagageutlämning att verka stor och modern, och över gatan. Där började jakten. 4:a hotell senare stod vi och köpslog om ett rum, vi skulle ju ändå bara använda det i ca 6 timmar, efter två bud så kände vi att nivån var ok, ca 300sek. Vi tog en snabb dusch och slängde oss i säng. Äntligen fick vi sova i en riktig säng! Efter 3,5 timme vaknade av ett fruktansvärt oväsende, någon ¤#”@!!@* höll på att borra i cementväggen! Efter en stund gav sig Tiias iväg till receptionen och fick så oljudet att stanna upp – tillbaka i sängen igen! Vid 11-tiden gick vi så upp och gjorde oss i ordning, packade och gav oss iväg för att hitta en buss som skulle ta oss ner hit till Donsol.
Det var lättare sagt än gjort. Vi ringde något ställe; ”fully booked”. Vi gick förbi flera bussbolag som annonserade Legazpi (en stad i närheten av Donsol) men samtliga var ”fully booked the whole day”! Till slut var det ett bussbolag som tipsade oss om att vi kanske skulle satsa på att ta oss en bit på vägen och sedan byta för att komma vidare. Den första lediga bussplatser vi hittade var då alltså till staden Naga, 20 mil norr om Legazpi. Sagt och gjort, vi köpte biljetterna och tänkte att resten löser sig senare. 22 skulle den gå, så vi hade en hel dag att underhålla oss i Manila.
Vi kliver ut från bussbolaget med nyköpta biljetter och inser att.. det regnar. Och att vi var superhungriga då vi inte ätit något riktigt sedan vi innan vi landade i Shanghai. Ironiskt nog, var vad som uppenbarade sig, landets största inhemska motsvarighet till McD och KFC (samtidigt, såklart, både kycklingbitar och hamburgare). Knappast en värdig första lokal måltid, men ack så vältajmad.
Vi beslutade oss så för att vi med tanke på det ostadiga vädret skulle börja dagen med att spana in det där ”Mall och Asia” världens femte-sjätte största varuhus. Att få lite koll på vad som fanns och vad vi kunde förvänta oss när vi kommer tillbaka till Manila i slutet på vår resa.
Det var stort, fruktansvärt stort. Trots att vi spenderade en hel dag där så tror vi inte att vi ens sett hälften! De hade bland annat en ishockey-rink uppbyggd inomhus! Tokiga asiater! Men vi har hittills inte sett en inom-hus-bergodalbana som i Kuala Lumpur. Det blev lite shopping, nåt linne till Tiias från sitt favoritmärke hos Mark&Spencer, en bh från La senza till Tiitin, ett skärmskydd som vi fick specialanpassat och dit fast till nya kameran. (perfekt gjort för totalt 30kr!) annars blev det mest att kika runt vad vi vill ha shoppat med oss hem och bara insupa miljön. Framåt kvällningen hamnade vi så utanför där det fanns lite mat och öl. Vi drack varsin öl och konstaterade att menyn såg inte så dum ut, vi kunde lika gärna passa på att käka där också. Sagt och gjort så åt vi så våra första ”riktiga asiatiska måltider”. Tiias åt kyckling med ingefära och vårlök och Tiitin satsade på grönsakswok, som brukar vara ett säkert kort, men som denna gången badade i nåt så udda som, smör?! När vi skulle betala och gå så stötte vi på en överförfriskad amerikan som påstod att han och hans fru, sedan 7år, bodde nere i Tacloban och att han sedan tyfonen arbetat med UNICEF men att läkarna hade skickat bort honom för att han höll på att bli ”koko”. Vi vet inte hur mycket sanning det låg i det eftersom han var full som ett ägg – men det var bland det första vi kom i kontakt med tyfonen förutom de insamlingsbössor som stått vid kassorna. Vi misstänker dock att det kommer bli mer.
Efter maten kom Tiias ihåg att vi var skulle ta ut pengar för Donsol, stället vi skulle till, har ingen uttagsautomat. Sagt och gjort, men efter ett försök att ta ut 30 000php där vi fick meddelandet att banken inte medgav uttaget så ställde vi oss i en annan kö, där Tiitin frågade en person om det fanns ett max uttag och vad detta då var, 10 000php fick hon som svar och därmed också svaret på varför första uttaget misslyckats. Tiitin fick diskret ner pengarna i midjebältet kring magen i skydd av Tiias men Tiias valde att gå iväg till en toalett för att fixa ner pengarna. För att gå till en toalett fick Tiias således gå in i köpcentrum komplexet igen och för att slippa låsa upp och låsa igen väskorna, som man annars hela tiden behövt visa vid ingångarna, så stannade Tiitin utanför. Efter en stund började Tiitin bli lite orolig, hon stod och spanade in men ingen Tiias. Efter en stund får hon syn på honom, älgandes FÖRBI den ingång där hon stod. Oh shit tänkte hon, hur tusan ska han nu hitta mig om han inte tar rätt ingång?! Men samtidigt hade hon inte en chans att låsa upp alla väskor, visa för vakten och springa i kapp Tiias. Hon fick helt enkelt vänta och hoppas på det bästa. Snacka om att lättnaden var total när Tiias en stund senare dök upp runt hörnet med en fånes leende klistrat på läpparna.
Vi försökte sedan få tag på en taxi men det visade sig inte heller det lättaste, antingen skulle de ha hutlösa pengar eller så svarade de bara nej och så åkte de. Vi fick till sist tag på en trevlig herre som snackade på och som på svaret var vi varifrån utbrast ”Iḿ thankful for your country and what they have done for us now”. Ytterligare en påminnelse om att vi är i ett land som nyligen drabbats av en stor katastrof. Väl framme vid busstationen var det så ändå en timme kvar innan bussen skulle avgå så vi halkade in på ett litet kyffe där vi tog varsin pytte coca-cola och fick gratis underhållning på kuppen i form av … japp ni gissade rätt, karaoke! Och även kyffets stammisfyllo som envisades med att skulle vi verkligen inte dricka öl istället?! ( fick oss att tänka på reklamen ”tänk om vi tjatade om annat lika mycket som vi tjatar om alkohol:”) Underhållning på hög nivå.
Väl på bussen möttes vi av ett ”Hey, we’re on the same bus!” Det var killen som tidigare under under dagen när vi köpt biljetterna pratat med oss, och förklarat att hans mamma bodde i Sverige. Då var vi för stressade för att riktigt reagera eller sådär på riktigt lägga märke till vad han sa. Nu satt han där, tillsammans med sin mamma (som på bruten svenska förklarade att hon bodde på Öland, hade bott i Sverige i 27 år och att de precis hade lämnat av hennes dotter från Sverige på flyget, men att hon skulle stanna i tre veckor till).
Vi pratade vidare en stund innan sömnen attackerade oss och vi kände att det mest bara var att ge med sig – och en stund senare somnade vi som klubbade sälar i vår stol och sov ett par timmar. Resten av natten sov vi lite, var vakna lite och slumrade lite om vartannat, innan vi 9 timmar senare kom till Naga. Ju ljusare det blev, desto mer såg vi av miljön runt och kring oss, och ju vackrare var mycket av det vi såg. Risodlingar, kullar med palmer, bambu och massor blandad tropiska växter visade sig, mycket blommade. Men visst, kör man på en ”ko-stig” till väg kan man kanske förvänta sig det?
Vi kom så fram till Naga och våra nyfunna vänner hjälpte oss tillrätta. Vi hittade en minivan som när den var (propp-)full körde oss till Legaspi genom mer av det fantastiska landskapet. Lite piggare var vi nu ett tag och vi insöp vyerna utanför fönstret. Och ni som nu tror att vår resa är slut här, tror tyvärr fel. Efter ett par timmar, framme i Legaspi, bytte vi så till en annan minibuss (sunkigare, och ännu mer proppfull) som tog oss den sista en och en halva timmen till Donsol. Och tror ni nu att vi är framme, så har ni nästan rätt, men bara nästan. En kvarts tricycle-resa (motorcykel med en påbyggd sidovagn med tak) var vi så redo att checka in på vårt första riktiga hotell och längre stopp. Här ska vi nu stanna i två dygn och – ja, valhajarna har siktats, så imorgon hoppas vi på närkontakt!
Men först, först av allt ska vi göra ett par saker vi gjort ganska dåligt de senaste dagarna. Vi ska äta och vi ska SOVA, sova i horisontellt läge i en riktig säng, en hel natt! Halleluja!
Detta maratonlånga inlägg har vi nu skrivit på vår uteplats medan vi sett solen gå ner, och med havet spelandes mot stranden. Det känns äntligen som riktig semester!