Vår resa denna gång började på morgonen med en tidig uppstigning och slutgiltiga kontrollen att vi hade allt – pass, pengar, piljetter och allt annat man behöver. Ut till bussen, vidare i tåget, klart underklädda i thailändska fiskarbyxor och en vanlig överdragströja. Kallt, och tur att vi inte behövde vänta utomhus någon gång! Stopp vid brofästet i en kvart eller mer. Tur, skicklighet att vi var i god tid!
På flyget i Köpenhamn med slutdestination Frankfurt, jodå, biljetterna var registrerade ordentligt (det var ju mindre än 20 timmar mellan bokning och utresa)Bagaget incheckat till Colombo, check. Men.. vilka platser fick vi.. H och K, (rabblar.. F-G-H.. I-J.. K), fick vi inte sitta tillsammans?
Av i Frankfurt, fel terminal naturligtvis. Följde skyltar och förhörde oss med personal, jodå, upp till monorailen (någon som tvivlar på att Frankfurt är stor, när man har monorail mellan terminalerna?) och bort till vår gate. Några timmars väntan senare boardade vi flighten till Colombo och slog oss ner, tillsammans, bredvid varandra på de två platserna vid fönstret.
Vi landade i Colombo sisådär kvart i fem lokal tid, ca midnatt svensk tid. Becksvart ute, men ett myller av människor på flygplatsen, så som det är. Vi gick igenom tax-free – alltså, vitvarubutiker proppfyllda med microvågsugnar, kylskåp, AC-anläggningar och spisar! (Och inte så många flaskor sprit..) Kom hur som helst igenom säkerhetskontrollen utan problem, och döm om förvåningen att bagaget landade på bandet.
Bort till växlingsdisken (man får inte bära med sig mer än motsvarande 350 SEK per person in i landet), och fram med en liten, tunn, bunt 100-dollarssedlar. Tillbaka fick vi två stycken 2,5cms-luntor med sedlar som inte alls fick plats i fickorna och väskorna. Lyxproblem deluxe!
Vi rapporterar när pengarna går ner i pengabältet som det är tänkt, och vi inte går runt med pengarna som mafiosos med ett stort, tjockt kuvert.
Ut ur terminalen och den varma underbara fuktiga härliga skämda luften – som en instängd sommarstuga. Hur tusan vädrar man ut ett helt land? Men det var något alldeles bekant med känslan, den associerade till goda minnen från tidigare resor.
Trots med våra mafioso-luntor med pengar, satsade vi på att hålla budget och gav oss ut för att leta efter airport shuttle-bussen som skulle ta oss till närmsta busshållplats/större vägkorsning, där vi sedermera hade bestämt oss för att byta till bussen mot Negombo.
Inte riktigt där, blev vi uppraggade av Sam, en rutinerad taxichaufför med 47 år av körande under bältet. Av honom fick vi samma pris som en tuc-tuc till destinationen skulle kostat. På köpet fick vi även en mini-guidning om och på Sri Lanka.
Fram till ett lonely-planet, budget-hotell (eller Guesthouses som de heter här), där grindarna var stängda och byggnaden helt nersläckt. I svensk anda tvekade vi om att väcka någon, men innan vi hann fundera färdigt hade Sam redan hunnit knackat och hojtat till sig en sömnig stackars portier. Efter detta tog det nog inte mer än fem minuter innan vi låg på sängen på vårt rum, snarkandes. Slut på dag 0…