Efter att tagit nattbussen ner till Shinoukville med mer eller mindre sömn, mestadels beroende på en toalettdörr som stod och slog på bussen, men även beroende på att Kambodjas sovbussar inte är hälften så sköna som Vietnams. Stackars Tiias fick lägga sina ben över på Tiitins sida av bristen, tur vi är ett så omaka par så att vi kompletterar varandra i dessa fall. När vi kom fram var vi inte riktigt säkra på att vi kommit rätt, enligt vad vi sett på kartan så skulle busstationen ligga mer centralt än vad det kändes som vi var, men chauffören och Tuk-tuk-förarna som försökte skaffa sig kunder utanför sa att det var rätt stopp för oss, så av bussen och på en Tuk-tuk till stället där vi bokat vår båt för överfarten till Koh Rong. Vi visste vi skulle till något i närheten av ”Golden Lion circle” så när vår tuk-tuk-förare susade förbi detta fick vi skrika till honom att stanna. Givetvis ville han egentligen ta oss till ett av Guesthousen som han har provision på, vilket vi inte alls var intresserade av. Researrangören skulle öppna sitt ställe runt 06:30 tiden och klockan var bara några minuter i 6 så vi tänkte hellre vänta utanför, så vi åkte dit. Där fanns en bänk vi så slog oss ned på och väntade. Stället öppnade, fel folk drällde in och snart var stället smockat med folk och vi blev så inslängda i en buss som skulle ta oss ned till båten.
Vid båten slog vi oss så ner, denna gången inte på taket, då vi blev varnade att det skulle gå sjö. Tiitin tuggade i sig ett av sina åksjuke-tuggummin och somnade snart sött i Tiias famn innan Tiias också så somnade, för att båda vakna då och då med ett ryck då båten krängde lite väl hårt. När vi närmade oss ön sjönk båda våra hjärtan, det som på Google-maps hade sett ut som en lång strand med bara två ställen att bo på hade så förvandlats till något annat. På håll så såg det ut som att hela stranden var översållad av byggnader av diverse slag. Trötta men ändå glada över att vara framme så checkade vi så in i på vårt ställe, där vår första natt skulle tillbringas i en bungalow (15 dollar) med delat badrum som sedan skulle bytas mot en bungalow med eget badrum. ( 20 dollar).
Vi drog oss upp till vår bungalow, droppade våra saker och gick ner för att få lite ordentlig mat, frukost. Väl klara med det och efter att ha spanat in den otroligt fina sanden och funderat på om vi skulle bita i det sura äpplet och försöka deala bort vårt rum och söka något annat, eller om vi skulle ge det en chans och stanna, återvände vi till vår bungalow och lade oss på sängen.. och somnade såklart! Tur vi visste vad som skulle hända, så att vi hade satt en väckarklocka.
Framåt kvällen tog vi det bara lugnt, slappnade av, och gjorde allt det man ska göra på ett sånt här ställe, dvs. INGENTING!
Tyvärr har vi haft otur med vädret rakt igenom denna resa. När vi har varit på ställen där vi har kunnat lapa sol, har det varit molnigt. När vi har suttit i jackor på motorcyklarna hade vi strålande sol. När vi anlände till Koh Rong för solbadande, fick vi molnigt, från vad vi fick berättat from. just den dagen vi kom till ön.
Senare gick vi ned för att äta, det var dåligt med bord men vi fick slå oss ned brevid en kille som satt ensam. När vi beställt vår mat och mango-coctail så kom det ett stort sällskap som ville äta på samma ställe, dock fanns det inga lediga bord. De som jobbade på ställe försökte således att ställa ut något mindre bord till sällskapet men de verkade inte få plats. Vi, tre, satt oandra sidan vid ett stort bord så vi frågade så killen bredvid om vi inte skulle erbjuda det större sällskapet vårt bord och ta deras – visst tyckte han. Och en ny vänskap började ta form.Visade sig att killen är från ett av vår grannländer, Finland. Han var ute på en lång tripp ensam. Vi tillbringade middagen att snacka, en mycket trevlig kväll som vi avslutade ganska tidigt för att gå tillbaka till vår bungalow för mer välbehövlig sömn.
Dagen efter när vi satt vid frukosten kom så vår nyfunne vän till vår restaurang, han fick syn på oss och slog sig så ned för att även han beställa frukost. Han frågade oss om vi hade lust att följa med till ”Long beach” en 7km lång strand som man antingen kunde gå ( 45 minuter promenad) eller ta båten till. Vi resonerade lite fram och tillbaka och det verkade som han var väldigt sugen på att promenera så vi bestämde därför att vi skulle promenera dit men ta båten hem på eftermiddagen/kvällen. Vi behövde göra lite toalettbestyr så vi bestämde att träffas vid 11-tiden. Vid elva tiden kom han i sällskap av två tjejer och en kille till och så började vi så vår ”promenad”, eller snarare klättring uppför – verkligen brant, på vissa ställen hade de satt upp rep för att underlätta stigningen. ”Knappast en promenad” muttrade Tiitin på väg upp.
När Tiitins hälsenor värkte som mest, när Tiias hade fått upp flåset rejält, planade det ut lite, och vi kom ut till några cashew-träd. Vi gjorde ett stopp där och tittade och fotade lite innan vi fortsatte klättra uppför. Sedan började det så äntligen att gå ner för (äntligen, det var vad vi trodde i alla fall) men den rutt vi tog såg alldeles omöjlig ut att klättra ner för. Någon mindes att det hade funnits en annan väg en liten bit bort, och vi fick gå tillbaka. Och sedan kom vi till en ny neråtklättring – som var lite bättre än den förra, men tusan inte bra. Där klättrar vi nerför, över stenbumlingar, runt trädstammar – allt i en helvetisk lutning och iförda ballerinaskor där sulan lossnade och lätta sandaler.
Slutligen såg vi så slutet på vår ”promenad”, och vi kom ner mot vattnet – och en av de allra, kanske den allra bästa stranden vi har sett någonsin. En superlång, orörd sträcka kritvit sandstrand som sjunger när man går i den, det var väldigt lite människor på den, och till detta hörde ett superklart vatten som var supeblått. Verkligen en paradisstrand!
Vårt vandrande gäng bröt upp i små fraktioner, och vi tog en liten promenad en bit ner på stranden, där vi lade oss tillrätta inför en halvmolnig, men dock, en dag på stranden.
Vi låg sedan på denna långa, fantastiska strand och slogs mot vår enda fiende, sandlopporna. Tyvärr betyder detta i kombination med det molniga vädret att det ett tag gick åt mer myggspray än solskydd. En första gång för vårt resande. Tyvärr hjälpte detta inte hela vägen, vi lyckades ändå skaffa oss en massa bett.
Vi stannade sedan så att vi kunde se en fantastisk solnedgång innan vi i det sista skymningsljuset skumpade tillbaka till ”vår” strand i sällskap av finnen från dagen innan. Innan vi skiljdes åt, bestämde vi att vi skulle ses på drinkar lite senare och vi knatade upp för att fräscha till oss och slappna av vid bungalowen.
Ett par drinkar och en middag senare var det becksvart, insåg vi och det var alltså dags att… ge sig ut och bada… med lysalgerna! När eldflugorna flög runt oss förra julen var det denna julen som lysalgerna glödde runt oss så fort vi rörde oss i vattnet! Helt fantastiskt! Ju mer man rörde ben, armar, huvud, vad som helst i vattnet, ju mer lyste algerna upp runt omkring en. Fötternas sparkande blev till en ljuspunkt nere i vattnet, armarnas simrörelser blev till glimmande små punkter av ljus, på samma sätt som eldflugorna, men ändå annorlunda! Ni som har sett ”The beach” vet vad vi menar. Det var verkligen en fantastisk sak, och vi är så glada att vi blev upplysta om det hela.
Vi torkade, och stannade till i baren för en sista öl för kvällen, innan vi lufsade hemåt. Vi bodde en bit uppför kullen på vår ”resort”, och vägen upp för den var stenlagd, med stora, ojämna, snett utlagda mer eller mindre platta stenar, så i mörkret använde vi vår ficklampasom enda ljus, och fokuserade verkligen på att inte trampa snett eller skada våra barfota ben och fötter.. men glömde titta uppåt. Innan vi hinner reagera står det en flera hundra kilo stor BUFFEL och spärrar vår väg på ett sätt som gjorde att vi nästan krockade med den. Han verkade inte heller ha uppfattat oss förrän det var för sent, för han såg lika paff ut han, innan han tack och lov inte gick till anfall på oss utan lufsade iväg lite, så att vi kunde passera.
Detta avslutade den sista friska dagen av vår tid på Koh Rong. För klockan fem på morgonen började magsjukan för oss bägge, som sedan höll i sig i dagar två. Som ”tur” är, var det mer eller mindre mulet under resten av vår tid på ön, så faktum är att vi verkligen nyttjade tiden till att ligga i hängmattan vid vår bungalow, på gräsmattan strax utanför och bara ta det helt lugnt.
Sista dagen åkte vi dock sedan iväg, tillbaka till paradisstranden på Long Beach, och ett sista försök att skaffa oss en bränna. Vi steg upp, käkade frukost och skaffade oss en båttaxi från samma ställe som vi hade köpt bussbiljetterna. Vi upplyste om att vi behövde ta båten tillbaka vid tre, och att det var viktigt att den var i tid, eftersom vi skulle ta båten till fastlandet. Vi puttrade iväg till stranden, och fick äntligen lite riktig sol! Vi njöt i stora drag, hela dagen fram till tre, och kände att det var en perfekt avslutning på vår tid på ön. Tills klockan blev tio i tre och vi packade ihop för att åka hem. Ingen båt ännu, ingen fara på taket. Eftersom det tog tjugo minuter att puttra ut, visste vi vad vi behövde för att ta oss tillbaka. Klockan tre, ingen båt. Tio över, ingen båt, och framförallt, fortfarande ingen i sikte – det skulle ta kanske fem minuter innan båten skulle lägga till efter att vi såg den. Kvart över blev klockan, paniken hade nu börjat slå till, skulle vi missa båt och buss och hela köret? Vi kände oss tvungna att ta en annan båttaxi till vår strand, för att hinna med allting, och tjugo över lägger vi så ut. Vi hann alltså med vår fastlandsbåt, men det blev ingen riktig dusch och vi fick byta om till reskläderna på båten. Roligare var dock att våra tyska bekantskaper hade valt att lämna ön på samma båt, så vi fick deras sällskap.